Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Det mörknar - Brytning med Ryssland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
säga sitt ord — för att ge ett slags sanktion åt konungens
krigsrustningar.
Men för att få till stånd ett utlåtande efter Gustavs sinne
behövdes det något att pigga upp rådsherrarnes krigslystnad
med. Därtill dugde då alls inte de depescher, som kommo
från Petersburg. De voro alldeles för tama och fridsamma.
Men det felet kunde ju alltid avhjälpas. Vederbörande
sändebud fick sig en särskild anmaning att hellre visa för stor
misstänksamhet mot ryska regeringen än motsatsen. Då
fick Gustav genast en depesch med mera hotfulla
underrättelser om kejsarinnans förehavanden! Det talades däri om
hennes »obilliga agg» mot Sveriges konung, vilket nog skulle
komma till utbrott, när hon finge fred med Porten. Men ej
heller detta lät tillräckligt hotfullt för Gustavs behov, varför
han företog sig att göra en del lämpliga strykningar och tillägg
i depeschen, och i detta retuscherade skick föredrogs
aktstycket i rådkammaren. Genom dylika manipulationer
lyckades Gustav driva det därhän, att rådet på våren 1788
enhälligt uttalade sig för kraftiga rustningar både till lands
och till sjös. Men man hänvisade på samma gång till den
försäkran, konungen avgav, att han »ej tagit andra steg än till
egen säkerhet men inget för att störa sina grannar», och man
uttalade sin förtröstan till att Hans Maj:t skulle undvika
alla utmanande åtgärder. Mer än så begärde ej heller Gustav
av senaten — resten skulle han nog klara själv. Han var den
gången nöjd med sitt råd. »Jag har i dag», skrev han till
Armfelt, »gått över Rubicon, och — för att tala bokstavligen
sant — rådet har fört mig däröver. Aldrig hade jag trott,
att gubbar kunde vara så livliga och modiga.» Den
sjuttiotreårige f. d. översten Gustav Adolf Hjärne, rådets senior,
skall ha sagt, att de få blodsdroppar, han ännu hade kvar,
liksom allt vad han ägde vore han färdig att offra för kung
och fädernesland.
Till franske ministern, som Gustav råkade på operan,
yttrade han vid samma tid, att detta var det skönaste ögonblicket
i hans liv, skönare än revolutionsdagen 1772. »Europa skall
döma mig, och jag går att angiva den plats, som jag en gång
får intaga i historien.» Utan rast eller ro arbetade han nu på
förberedelserna till kriget. Två gånger om dagen besökte han
galärvarvet för att liva arbetarne. Det var också ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
