Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget under år 1788
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
direkta underhandlingar till ryska kejsarinnan. Han fick
snart med sig Hästesko, von Otter och en del andra, och
sedan bestormade de med förenade krafter general Armfelt
att vara med. De utmålade ställningen såsom alldeles
förtvivlad, därest man ej finge stillestånd. De spelade på den
strängen, att konungen själv ingenting högre önskade än
att få fred — men han kunde ju ej själv taga första steget.
Borde ej då arméns befälhavare såsom goda medborgare och
undersåtar göra vad de förmådde för att rädda konung och
fädernesland?
Nedtryckt av sjukdom och bekymmer gav den gamle
mannen slutligen efter för deras skenfagra skäl, och i Likala,
nära svenska gränsen[1], sammankommo natten till den 9
augusti Armfelt, Hästesko, von Otter och Klick samt tre
andra officerare och undertecknade ett brev till ryska
kejsarinnan, vartill Jägerhorn författat utkastet.
Undertecknarne härav förklarade i hela nationens namn, att de ogillade
kriget såsom olagligt. Blott till sitt fäderneslands försvar
mot anfall ville de draga svärdet. De föreslogo kejsarinnan
att inleda fredsunderhandlingar »med nationens
representanter i tillbörlig ordning» och voro naiva nog att hemställa
till hennes omprövning, om icke säkraste borgen för en dylik
fred vore, att vårt land återfinge de gränser, det haft för
femtio år sedan. Då skulle de illasinnade sakna varje
anledning att störa freden mellan Sverige och Ryssland.
Jägerhorn gav sig över till Ryssland med brevet, och det föregavs,
att han blivit tillfångatagen av kosacker.
Detta aktstycke, den s. k. Likala-noten, är, säger Odhner,
»en utomordentlig, ’ohörd’, enastående företeelse i vår
historia. Några befälhavare för en obetydlig kår, av vilka
ingen ägde något större anseende, företaga sig, på några mils
avstånd från det kungliga högkvarteret, att på eget bevåg
inleda en underhandling med det fientliga rikets suverän, att
därvid föra talan å hela nationens vägnar och att erbjuda
fred på vissa villkor.» Hur otroligt det än kan förefalla,
utspriddes det ryktet, att den, som stod bakom Likala-noten,
var ingen mindre än Hans Maj:t själv, som på detta sätt ville
få andra att krafsa kastanjerna ur elden. Notens
undertecknare hade, menade Adlerbeth, »gjort för mycket för att vara
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
