Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Danmarks angrepp 1788 och den stora folkväpningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kom till Karlstad, beslöts uppsättandet av ett värmländskt
lantvärn, 800 man starkt. Av detta lantvärn bildades sedan
en jägarkår, som blev upphov till Värmlands
fältjägarregemente.
Högsta ledningen av hela försvaret i Dalarne och
Värmland anförtroddes åt Armfelt, som med outtröttlig energi
ägnade sig åt att utrusta och exercera de nybildade
frikårerna. Man borde enligt hans åsikt hålla dalkarlarne i den
tron, att rikets försvar och säkerhet hängde på dem ensamma.
Den tanken delgav han konungen i ett brev. Han uppträdde
bland masarne klädd i dalkarlsdräkt och vann deras hjärtan
genom sitt glada, hurtiga sätt. Själv var han förtjust i
folket och kunde ej nog prisa det mannamod och den
fosterlandskärlek, som rådde i Dalarne. »Folket liknar de gamle
romarne», skriver han till sin hustru, »och man gör sig ingen
föreställning därom i andra delar av Sverige... Ack, om man
genast kunde stöta på fienden! Segern vore otvivelaktig.
Men 40 mils marsch stämmer ner modet betydligt. Jag reser
i morgon till Tuna, i övermorgon till Leksand, därpå till Mora
o. s. v., alltjämt i bonddräkt — det tar hjärtat ur dem.»
Från Gagnefs prästgård ger han följande livliga skildring av
stämningen i trakten: »En kapten Tiellman, possessionat,
nu 67 år gammal, går ut med; en löjtnant Hörling, 71 år, som
fick pension 1753, går även med oss. De hava vigör som ungt
folk. De förnämsta och rikaste bönderna göra på samma sätt,
och det är tävlan mellan far och son om vem som skall få
den äran att gå. Värst är, att hela skaran är oexercerad, och
att de ej låta styra sig, då de komma i iver. Vid kyrkan sade
en bonde åt mig: ’Hör du, laga att officern går på, för annars
sätta vi kulan i ryggen på’n, om han ej är trogen.’ Döm hur
roligt det blir att få sådana bestar att lyda, då reträtt blir
nödig.» Det fanns dock ännu äldre gråhårsmän än de nämnda,
ett par nära 80-åriga kaptener, som skyndade att gripa till
vapen. Varenda man i denna frikår var fast besluten att hålla
det löfte, de givit varandra, att »innan snö fallit på marken
se danskarne utkörda ur landet» eller ock själva aldrig komma
tillbaka.
Från Dalarne och Värmland spred sig folkrörelsen vidare
över hela landet och framkallade en allmän folkväpning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
