Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Gustav III gör sig enväldig och nedbryter ståndsskrankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljungande strafftal — det är hans fiender, som beskriva honom
så, medan hans vänner säga, att han vid detta tillfälle »visade
sig manlig, ädel och stor, med hövlighet». Han gav ståndet
skulden för att riksdagsarbetet försenades, och att riket
därigenom råkade i fara. Men han förklarade sig icke ämna
tåla, att de, som burit händer på hans faders krona, skulle
ryckas med honom själv om spiran. »Vem», sade han, »känner
här intet igen desamma, som med en järnspira styrde riket,
då de voro uppsatte i välde, som nu ej kunna tåla att hava
sett det i sexton år av mig styrt med mildhet, och som nu
änteligen tvinga mig att tala ett språk, så mycket skilt från
min naturliga böjelse!
Om jag ej snart blir underhjälpt att få flottan i sjön och
armén klädd, bevärad och betalt, förklarar jag här uppenbart,
att om våra kuster härjas, Finland brännes, denna
huvudstad hotas, är det ej min skuld utan deras, som såge med nöje
ryssen snarare här i Stockholm och ett ryskt sändebud
föreskriva mig lagar, än att de ville överlämna sin ärelystnad,
sin hämndgirighet eller sine enskilte begär, och som med alla
dessa tidsutdräkter tro sig kunna tvinga mig till vanhedrande
fred.»
Därefter kom en särskild uppsträckning för adelns
beteende mot lantmarskalken. Konungen lät uppläsa en av
Lewenhaupt författad klagoskrift över det »faseliga skrik»,
som hindrat honom från att göra sig hörd, och flere talares
»oanständiga häftighet», isynnerhet Fersens. Om honom
påstår Lewenhaupt, att han vid tillfället ifråga »på sin bänk
uppstod och med hårda ord, hetsig min samt mot mig flere resor
under talet sträckt arm och knytt näve yttrade sig, att jag
ville kränka ridderskapets och adelns rättigheter», varefter
han till sist »jämte månge andre kastade sig över skranket
och kommo mot mig rusandes kring bordet».
Efter uppläsningen av detta aktstycke befallde konungen
adeln att bedja lantmarskalken om ursäkt. »Alltså», slutade
han, »haven I nu genast att begiva eder härfrån till riddarhuset,
där formera en deputation, som den förste greven anförer,
med vilken I, grev Fersen, I, friherre Karl De Geer, och I
andre, som äro nämnde i lantmarskalkens skrift, kommen att
följa för att på tillbörligt sätt göra honom ursäkt för vad som
sig tilldragit.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
