Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Gustav III gör sig enväldig och nedbryter ståndsskrankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dessa nyheter måste konungen dock stryka. — Innan förslaget
framlades för ståndens plena, vidtog Gustav en åtgärd, som
aldrig skulle varda honom förlåten. Den 20 februari lät han
nämligen häkta eller på sina rum instänga de förnämsta
oppositionsmännen inom adeln, inalles nitton personer, bland
dem naturligtvis Fersen, De Geer, Frietzcky och Pechlin.
Ödet fogade så, att bland dem som nu häktades, befann sig
även general Fredrik Horn, en av konungens ivrigaste
medhjälpare vid 1772 års statsvälvning. Horn var då så förtjust
i Gustav, att han hos konungen anhöll att få utbyta sitt namn
mot »Gustavsvän», något som konungen dock fann för
osmakligt och avstyrde. Nu hade, som man förstår, general
»Gustavsväns» kärlek hunnit svalna. Det berättas, att då han
skulle häktas, frågade han vederbörande officer: »Med vad
rätt?» Han fick till svar: »Med samma rätt som herr greven
1772 arresterade rådet.»
Fersen hade på morgonen samma dag genom ett bud från
hertig Karl blivit varskodd om vad som skulle ske. Vid
middagstiden samlade sig ett hundratal adelsmän hos honom
och erbjödo sig att med värjan i hand avstyra det tillämnade
våldet mot ståndets ledare. Men Fersen avstyrde en dylik
onödig blodsutgjutelse, som blott skulle komma adeln att
betraktas såsom upprorsmakare.
De adliga damerna voro ej minst hätska mot konungen.
Han kallade dem »det femte ståndet» och tillade, att detta
stånd gav honom mera bekymmer än de andra fyra
tillsammans.
Vid ryktet om att Gustav ämnade arrestera en del
oppositionsmän yttrade hans egen syster till sin svägerska: »I
detta ögonblick känner jag mig så genomträngd av
fosterlandskärlek, att jag ej skulle rygga tillbaka för något för att
rädda mina bröder och frälsa riket från denne barbars
förtryck.» Så långt gick dock ej Hedvig Charlottas förbittring
mot Gustav. Hon skulle icke, säger hon, »kunna förmå mig
till att tillfoga honom något ont, ehuru jag med lugn motser
hans dödsdag, i tanke att denna möjligen skall bidraga till
Sveriges framtida fred och lycka».
Efter Fersens arrestering blev hans ovanligt begåvade
dotter grevinnan Klinckowström »adelns osynliga men
törhända förnämsta drivfjäder», berättar Hamilton. Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
