Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Gustav III gör sig enväldig och nedbryter ståndsskrankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dagarna närmast efter den 21 februari hade konungen förmått
de ofrälse talmännen att underteckna akten å sina stånds
vägnar. I stället för »den sjuke» ärkebiskopen satte biskop
Lindblom i Linköping dit sitt namn. Slutligen förmådde
konungen även Lewenhaupt att skriva under, ehuru han på
grund av adelns ovilja ej längre tjänstgjorde som
lantmarskalk utan fått översten vid örlogsflottan Per Lilliehorn
som ställföreträdare. Han var i motsats till Lewenhaupt
ej blott en begåvad utan också en hård karl, men han var
misstänkt för att stå i konungens sold.
När Gustav anmodade Lewenhaupt att sätta sitt namn
under förenings- och säkerhetsakten, vägrade han först
under framhållande av att hans stånd sagt nej. »Åh», invände
den fyndige monarken, »greve Lewenhaupt är ju inte allenast
ridderskapets och adelns lantmarskalk, utan också samtliga
riksens ständers lantmarskalk.» Det smickrade Lewenhaupt,
så att han skrev under.
Den 3 april erhöll den nya grundlagen konungens
bekräftelse, och statsvälvningen var fullbordad. Konungen hade, som
sagt, i vissa avseenden gjort sig enväldig, framför allt genom
den bestämmelsen, att »de riksvårdande ärendena
skötas på sätt konungen nyttigast synes», och
att konungen ägde makt »att förordna efter Dess
höga gottfinnande om alla rikets ämbeten». Dessa
ord gåvo honom obegränsad frihet att omdana alla de
gamla ämbetsverken, förbigå dem eller skapa nya
ämbetsverk samt att till- och avsätta rikets ämbetsmän, dock med
undantag för domare, präster och en del lägre ämbetsmän.
Därmed blev den dittills så mäktiga byråkratin så gott som
fullständigt beroende av konungen. Det var alldeles
omkastade roller, när man tänker på frihetstidens allsmäktiga
ämbetsmannakår, som nästan alldeles lyckades böja
konungamakten under sig.
En annan märklig bestämmelse i denna akt innehåller, att
»antalet av riksens råd hädanefter ankommer på
Kungl. Maj:ts eget nådiga gottfinnande». Kungl.
Maj:t satte antalet till 0! Mycket hade riksrådet ej haft att
säga under hans föregående regering, men det var dock ett
märkligt ögonblick, när denna ärevördiga institution med anor
ända från den äldsta medeltiden försvann ur vår historia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
