Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Gustav III gör sig enväldig och nedbryter ståndsskrankor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
räntebärande obligationer, som inom viss tid skulle inlösas.
Konungen å sin sida förband sig att icke utan ständernas bifall
åsamka riket ny skuld utan laga så, att årliga inkomster och
utgifter hädanefter ginge ihop, mot att ständerna åtoge sig,
förutom den nyssnämnda särskilda skatten, samma
bevillning som förut.
Detta förslag blev av samtliga stånd gillat och antaget.
Men när det blev fråga om tiden för bevillningens utgående,
visade oppositionen åter tänderna. I kraft av sin lagliga
rätt yrkade den på begränsad tid för bevillningen — ty annars
hade man ju ingen garanti för att ständerna skulle
sammankomma på bestämda tider. Den gången hade betänksamheten
mot konungens önskan starka rötter även bland bönderna,
vilka kvedo för att åtaga sig så tunga skatter på obegränsad
tid. Dem kunde dock konungen alltid komma tillrätta med
genom att kalla dem upp till sig på slottet och tala väl vid
dem. På det viset lyckades han ock att av de ofrälse stånden
åtminstone framtvinga ett godkännande av att
bevillningen skulle ges till nästa riksdag. Men adeln var icke
så lätthanterlig. Den beslöt att ge bevillningen endast för
två år. Konungen fann alltså situationen kräva en ny
teaterkupp i den högre stilen.
Den 27 april skulle beslutet på riddarhuset justeras. På
morgonen, berättar Wallquist, »märkte man rörelse hos
pöbeln», vittnande om att konungens anhängare upphetsat
massorna mot adeln. Det påstås, att polismästare
Liljensparre, typen för en spårhund och servil lakej åt den som
makten ägde, hela den föregående natten låtit för ändamålet
förpläga gesäller, hamnarbetare och allehanda löst folk på
stadens krogar. När man läser Hamiltons memoarer, får
man också klart för sig, hur innerligt hatad polischefen var.
Det är, så att man riktigt ser, hur Hamilton fräser av ilska,
när han häver ur sig denna hemskt färglagda karakteristik
av mannen: »Slöddrets anförare, moraliter slöddrets utskum,
riddarhusets skamfläck, en av de svarta, nedriga varelser,
som tycka sitt blod förädlas, om ett förnämare kan utgjutas,
djärv, listig, outtröttlig. Tecknad likväl av försynen. Sämre
uppsyn är sällsynt utom på galärer.»
Förhandlingarna på riddarhuset hade nyss börjat, då man
får höra ett starkt hurrande och oväsen från de folkmassor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
