Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
klenmod och feghet härrört». Genom fyra månaders arrest
»i ett trångt rum med järngaller för sitt enda fönster» hade han,
som han skriver, »dagligen sett sin kropp nalkas en svår
förvandling genom svullnader, tändernas utfallande och andra
svårigheter».
Den dödsdömde blev emellertid av konungen benådad med
anledning av »den trohet och nit, han emot Kungl. Maj:t
ådagalagt vid utövningen av vice lantmarskalksämbetet».
Dock blev han entledigad ur rikets tjänst och måste lämna
landet på några år. Men både lön och pension fick han
behålla.
Förklaringsgrunden till Lilliehorns uppträdande är kanske
icke egentlig feghet utan snarare den sortens rädsla, som
förorsakades därav, att han visste med sig, att han icke kunde
sina saker och alltså icke var vuxen sin uppgift ens i fred,
långt mindre då ansikte mot ansikte med fienden. Härtill
kommer antagligen fruktan för att hans underlydande skulle
i avgörandets stund svika sin hatade divisionschef och
blottställa honom för fienden. En del yngre officerare hade
nämligen på ett »supkalas» i Karlskrona strax fore flottans
avsegling svurit på att de skulle »leverera Lilliehorn åt ryssen».
Denna hans ängslan har närts och underhållits av Sjöbohm,
som manipulerat i den förhoppningen, att vinden skulle dö
ut, innan divisionen hunne fram till fienden. Den yttersta
orsaken till utgången av slaget vid Ölands södra udde är
alltså Lilliehorns grova okunnighet i yrket och hans fruktan
för sina underordnades hämnd. Hans okunnighet hade ej
varit fullt så straffvärd, ifall han mot sin önskan blivit
konteramiral och kommenderad som divisionschef. Men nu
är det faktiskt, att mannen under hela sin tjänstetid
tiggt om befordran, med förbigående av verkligt dugande
kamrater. Och för att han skulle åtaga sig vice
lantmarskalksämbetet hade han satt som villkor att bli befordrad
till konteramiral och kommenderad såsom divisionschef på
den flotta, som skulle strida mot rikets fiender. »Detta
har han gjort oaktat han visste med sig, huru oförmögen
han var att fylla sin ansvarsfulla uppgift, men i förhoppning
på att andra nu liksom förut skulle sköta hans åligganden.»
Med dessa ord fäller Munthe domen över oduglingen.
Det var ett fel av Gustav att utdela en militär belöning för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
