Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - Ryska kriget 1789
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gustav III bedömde dock läget riktigare. Han kunde icke
tro annat, än att en stor del av flottan räddat sig. Han bad
att i stället få tala vid Cronstedt. Ehrensvärd gick då
tillbaka till Essens tält, dit Cronstedt varit honom följaktig,
och Ehrenström hörde amiralen säga: »Han tror icke mig
utan inbillar sig ännu, att han har en flotta» — »varåt de
i tältet närvarande mycket skrattade», tillägger Ehrenström.
Ett hånskratt i Anjalamyteriets anda, ett ohyggligt, skärande
skratt, som går en genom märg och ben!
Men därinne i sitt tält satt konung Gustav »ensam och
övergiven, blottställd för klander och oblida omdömen i de
bredvid varande tälten».
På rysk sida menade man, att Ehrensvärd frivilligt räddat
sig i land, ett antagande som sedan gått igen hos en svensk
forskare och föranlett den beskyllningen, att amiralen, i
tron att flottan var förlorad, velat rädda sig själv från
obehaget att falla i rysk fångenskap. Sant är också, att
Ehrensvärd verkligen — såsom vi ha hört av hans samtal med
konungen — trodde, att flottan var förlorad. Men mot
beskyllningen för feghet talar alldeles bestämt det mannamod,
han hela tiden visat i striden, och den orubbliga övertygelsen
ej blott hos hans vänner utan också bland hans fiender, att
hans tapperhet var höjd över varje tvivel. Oxenstierna säger
härom i ett brev: »Ehrensvärd var på sin slup överallt, där
striden var starkast, med sina glasögon lika trankil, som när
han sitter hos oss och ritar.» Förklaringen till Ehrensvärds
åtgärd att gå i slupen för att ge order ligger däri, att
signaltecknen icke kunde urskiljas i den täta krutröken, och att
adjutanterna befunno sig på annat håll. Men därav följer
icke, att både amiralen och hans flaggkapten nödvändigt
måste lämna sin post.
Utan högste befälhavare, utan flaggkapten fick alltså
finska skärgårdsflottan verkställa sitt återtåg. Det blev
också svår villervalla, och var och en tänkte nästan bara på
att rädda sitt fartyg, icke på det gemensamma försvaret.
Till de våras lycka var dock krutröken så tät, att den dolde
de mindre fartygen; och som ryssarne icke voro förtrogna med
djupförhållandena vid Svensksund, måste de rycka fram med
stor försiktighet.
Slutligen föll mörkret på, och blott elden vid skottlossningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
