Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Krig med Ryssland och Danmark 1788—1790 - 1790 års ryska krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på vartdera sägas blott 40—60 man ha varit oskadda. —
Puke fortsatte emellertid sin väg under oavbrutet kulregn, till
dess han kommit igenom hela ryska flottan. Dristigheten var
räddad och styrde åt väster, följd av en rad svenska fartyg.
När den kanonslup, på vilken konung Gustav befann sig,
kom mitt i det tätaste kulregnet, slog en kula av flaggstången,
och en annan tog armen av den roddare, som satt närmast
konungen. Då löste Gustav av sig armklädet, tecknet från
statsvälvningen 1772, för att därmed förbinda den sårade.
En annan kula strök så nära konungens huvud, att hans hatt
föll av. Han log blott och sade: »Den var bra nära.»
Snart kom chefsfartyget, på vilket storamirälen, hertig
Karl, förde befälet. Hertigen stod på kommandohytten.
Då kom en kanonkula, som dödade en officer vid hans sida
och förorsakade hertigen en kontusion. Men hertigen stod
kvar och gav de ryska skeppen den ena salvan efter den andra.
Redan hade nästan halva svenska flottan slagit sig igenom,
och god utsikt fanns, även att de återstående fartygen skull
kunna komma undan, då en förfärlig olycka inträffade.
Svenskarne hade utrustat brännare, bestående av smärre
farkoster, som man fyllt med tjärtunnor. Under skydd av
krutröken skulle brännarna föras fram till de ryska skeppen
och fastgöras vid dem. Därefter skulle besättningen på
brännaren tända eld på tjäran samt kasta sig i en båt och ro undan.
Nu var det emellertid en av befälhavarne på en brännare,
som i förtid antände sitt fartyg och manövrerade så illa,
att det drev ned på det svenska linjeskeppet Enigheten samt
antände det. Därifrån spred sig elden till en svensk fregatt,
och bägge fartygen sprungo i luften. Den hjältemodige major
Feiff, som förde befälet på Enigheten, ropade till de i närheten
varande mindre fartygen att hålla undan. Så hördes hans
sista ord: »Jag springer i luften» — en fruktansvärd skräll,
och Enigheten var förvandlad till en massa spillror.
Av explosionerna insveptes hela farleden i rök, och under
försöken att undvika lågorna från de brinnande skeppen råkade
flere svenska skepp på grund i det trånga farvattnet, men
andra lyckades komma igenom fiendens flotta, tack vare den
kraftiga medvinden, vilken fram på dagen ökade till storm.
Den svenska örlogsflottans förluster utgjorde 7 linjeskepp
och 3 fregatter med 4,000 man, en tredjedel av hela dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
