Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hur masken såg ut?» — »Ja, min herre. Skottet avlossades icke
långt härifrån, och masken var rasande lik Er.» — »Jag hoppas,
att Ni inte misstänker mig och inte vittnar mot mig. Se här
litet pengar, min kära Örnberg, för att gå och dricka min skål!»
Men den hedersmannen Örnberg vände ryggen åt mördaren,
i det han mumlade: »Nu är jag säker på min sak.»
När Anckarström demaskerat sig, sade han i skämtsam ton
till polismästaren: »Mig misstänker Ni väl ändå inte?» —
»Visst inte», svarade Liljensparre. Men ifrån den stunden var
Anckarström uppmärksammad av polisen.
De sammansvurna hade väntat, att konungen skulle falla
död ned och en allmän villervalla uppstå. Nu blev det i
stället de själva, som tappade besinningen. Någon revolution
blev det därför ej av. Var och en sökte blott dölja sin
delaktighet i mordplanen.
Konungens vänner vidtogo däremot genast nödiga
försiktighetsåtgärder. Pålitliga trupper utrustades med skarpa skott,
stadstullarna besattes med vakt, och patrullering anordnades
på gatorna. Mördaren hade kastat ifrån sig sina två pistoler
och den stora skarpslipade kniv med hulling, som man hittat på
golvet. Liljensparre lät påföljande morgon kalla upp till
sig alla Stockholms pistolsmeder. En av dem igenkände de
pistoler, man hittat på golvet. Han hade för fjorton dagar
sedan lagat dem åt kapten Anckarström. Den misstänkte
blev genast arresterad och tillstod utan omsvep sitt brott.
I sin bekännelseskrift berättar han, hur han smög sig
efter konungen, makade sig bakom honom och »sköt av det
fördömda skottet, släppte genast pistolen, förundrad över
att ej se konungen falla, ville då sticka honom med kniven
men bestört släppte den, gick fram om konungen och ropade:
’Ell’n är lös’! Ville gå ut men slapp intet ut, trodde, att
rannsakning skulle ske, släppte den andra pistolen ovanför
trapporna. — Ingen av grevarne ville tala med mig sedan»,
säger han. Samma dag, som mordet skedde, hade han själv
slipat en hulling på kniven.
Snart satt även Lilliehorn inom lås och bom. Nyss förut
hade han varit uppe hos Gustav på slottet, varvid han »kysste
konungens hand, började utösa förbannelser över den skurk,
som varit nog nedrig att föröva ett dylikt brott, och drog sig
sedan tillbaka med den säkraste hållning i världen».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
