Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om någon sammansvärjning. Och när de bägge grevarne
konfronterades med Anckarström, låtsade de den största
avsky för kungamördaren.
Så småningom lyckades dock den nitiske Liljensparre bryta
Horns trots och förmå honom till en fullständig bekännelse
om både hans och Ribbings skuld. Han spelade con amore
den stackars förledda oskuldens tårögda roll. Hans bekännelseskrift
är ett mästerverk av sentimentalt svammel, och de
mera känslofulla medlemmarne av konseljen stormgräto, då
den upplästes.
När Horn erkänt sitt brott, kom plötsligt även Ribbings
bekännelse men endast i vad som rörde honom själv. Om
sina medbrottslingar teg han obevekligt. »Ribbing var
karlaktig men Horn en dålig och svag brottsling», säger Lars
von Engeström. Också gör Ribbings bekännelse ett intryck
av manlighet och ridderlighet, som fördelaktigt bryter av
mot Horns, Lilliehorns och andras sentimentala deklamationer.
Döden motsåg han utan fruktan. »Mitt jäsande blod, mitt
häftiga sinne och min naturliga orolighet hava under en
27 års levnad ej givit mig ett ögonblicks lycka», anförtrodde
han sin mor.
Liljensparre var så ivrig att häkta, att snart sutto inemot
ett hundratal personer i fängelse. En av den Pechlinska ligan,
Ture Johan Bielke, hade tagit sig av daga med gift. Bland
huvudstadens befolkning jäste det av förbittring och avsky
över dådet, och ingen mera känd oppositionsman gick säker
till livet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
