Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
De som icke kände honom nära, beundrade honom såsom
en man, född till hjälte. De som däremot kände hans
svagheter, såväl de medfödda som dem, som voro följder av hans
uppfostran, sågo i honom någonting ännu högre än en hjälte.»
Schröderheim har med en åskådlighet, som går en genom
märg och ben, tecknat den trista sjukrumsstämningen i
praktsängkammaren på Stockholms slott, där konungen
inväntade ridåns fall efter sista akten i livets stora skådespel.
Man ser paradsängen med en stor gobelinskärm omkring och
på ett litet bord där bredvid »en papperslampa på ett oljefat,
vars svaga sken var det enda ljus, som tåltes och gav åt
detta stora rummet och de vita figurerna på plafonden ett
lika besynnerligt som dystert utseende. På en av kolonnerna
mitt för sängen, mitt för kungen, hängde dess nattklocka,
men det oaktat frågade konungen beständigt, vad klockan var.
Kölden i rummet var obeskrivlig» — Gustav tålde nämligen
aldrig att ha varmt —, varför de vakthavande passade på,
när konungen slumrade, att svepa in sig i pälsar. Man tycker
sig höra läkarnes viskande överläggningar bakom en skärm
i audiensrummet. »Om nätterna brann även där en lampa;
omkring väggarna lågo dels på stolar, dels på golvet insvepta
i sina kapprockar alla, som hade vakt om nätterna.
Utseendet av alltsammans var bedrövligt och imponerande.
De första dygnen hade konungen ofta långa stunder någon
ro och vila, både att ligga stilla i sängen och att sitta i en
stol; men de senare dygnen måste han nästan stundligen jämka
och förändra ställning, utom när sömn inställde sig.» Två
kammartjänare höllo ett örngott bakom ryggen på den
döende, och ideligen måste de jämka och flytta på kudden.
När man underrättade Gustav om att mördaren Anckarström
blivit gripen, och att man kommit en hel sammansvärjning
på spåren, frågade han blott: »Känner man några fler?» —
»Nej, Ers Maj:t, men många misstänkas.» — »Så mycket värre
— jag vill icke känna deras namn, och ingen får hädanefter
tala med mig därom eller om något, som därmed står i
sammanhang.» Denna storsinthet bevarade Gustav så länge han
fick leva. Han var mild och förlåtande, han sörjde in i det
sista för att trygga Sveriges framtid. Gustav var stor i sina
sista stunder. Mordgärningen väckte fasa även hos de flesta
av konungens motståndare, och inför den annalkande döden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
