Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Solen går ned i åskmoln - Kungamordet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stöna och jämra sig. »Detta varade över två timmar. Då
denna tid förflutit, drog konungen själv upp sänggardinerna,
och med ett muntert utseende frågade han Theelen, vad
klockan var. ’Tu, Ers Maj:t’, svarade denne. ’Inte mer’,
sade konungen. ’Jag trodde klockan var fyra eller fem — det
är otroligt, vad tiden går fort, då man sover, och vad styrka
man hämtar av en så förträfflig vila, som den jag nu njutit.’
Theelen föll ifrån skyarna över ett bedrägeri, så inrotat, att
det sträckte sig till hans läkare och mot sig själv, blott av den
grundlösa högfärden att vilja synas över mänskligheten.
Men under detta lidande, under dessa smärtor, lär denne
prins ej glömt sin hämnd och fattat det avgrundens förslag,
han tänkte utföra. Han lät förfärdiga åt sig en syperb
nattrock av silvermoaré. Klädd i den, ämnade han från altanen
åt den sidan av slottet, som kallas Logården, harangera[1]
pöbeln, anklaga adeln för sin olycka, kasta ut bland folkhopen
sin blodiga skjorta och överlämna hämnden åt denna till
raseri uppeggade menighet. Följderna äro lätt insedda: adelns
plundring och massaker hade börjat i Stockholm och sedan
gått över hela riket.»
Så långt gick misstron mot Gustav på sina håll, att även
andra talade om en av konungen tillställd teatereffekt. Danske
ministern skyndade sig att skriva till sitt hov, att han för
sin del trodde hela attentatshistorien vara endast en av
konungen själv arrangerad effektfull scen utan någon
verklighet bakom. Därhän hade ett helt liv i förställning verkat,
att man misstänkte honom för att spela teater t. o. m. på
dödsbädden. Redan i unga år hade han måst lära sig att ge
akt på varje ord, varje minspel för att ej inge misstankar hos
de fanatiska partimännen omkring honom. Förställning och
hyckleri hade till den grad blivit en vana, att han ofta
använde dem utan något som helst nödtvång, liksom blott för
deras egen skull. Redan i barndomen lär hans mor ha sagt
till honom: »Gustav, du äst falsker!»
Något som var i hög grad betecknande för Gustavs inre
kyla och för hans oförmåga att verkligen glädjas åt livet
så, som en rättfram omedelbar natur kan göra, det var hans
kalla, gäckande skratt. »Det var», säger Skjöldebrand,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
