Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - »Armfeltska sammansvärjningen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som om Gustav Adolf vid första ansats därtill dragit sig
tillbaka. Det fanns också vid hovet skarpa ögon, som
misstänksamt vakade över alla försök till närmande mellan
Armfelts väninna och konungen. Hon bar dock ständigt
det farliga Armfeltska brevet på sig i förhoppning om att
få ett lägligt tillfälle att överlämna det till Gustav Adolf.
En dag lyckades hon också få tala i enrum med den unge
fursten om brevet. »Får jag visa det för min guvernör»,
frågade han genast. »Nej, jag önskar, att Ers Maj:t ej visar
det för någon.» — »I så fall», svarade han och skakade på
huvudet, »bör jag kanske icke mottaga det.» Då den sköna
kvinnan vädjade till ynglingens ridderlighet och beklagade
sig över att han visade henne misstroende, »rodnade han
ända upp i vitögat men svarade icke», berättade hon.
Tanken på ryska kejsarinnans ingripande uppgav Armfelt
dock icke. I hans oroliga fantasi uppdök t. o. m. en plan på
att Katarina skulle låta en rysk flotta visa sig utanför
Stockholm och därigenom skrämma hertigen att avlägsna
Reuterholm samt återinsätta gustavianerna i regeringen. Denna
plan framfördes till Katarina dels från Armfelt själv genom
ryske ministern i Wien, dels från fröken Rudenschöld, som
meddelade sig med ryske ministern Stackelberg och av honom
begärde pengar för att muta hertig Karl.
Armfelt insåg nog faran av att Katarina på det viset skulle
få insteg i Sverige, men han resonerade på sitt lättvindiga
vis som så: »Eftersom gumman ju redan är rätt gammal,
kan hon väl icke leva så länge, och då är ögonblicket kommet
att förjaga ryssarne.»
Magdalena Rudenschöld, som för sin dyrkade Armfelt
kunde göra allt, övertalade sin beundrare, den hetlevrade
finske översten Johan Fredrik Aminoff, att lova åtaga
sig en beskickning till Ryssland. För övrigt vimlade
korrespondensen mellan Armfelt och hans vänner av lösa
hugskott, såsom att man skulle kalla dalkarlarne till vapen och
förmå den unge konungen att fly till Petersburg. Det hela
gick emellertid upp i rök, då det visade sig, att Katarina ej
ville vara med. Hon hade nämligen numera nästan hela sin
uppmärksamhet riktad på Polen.
Reuterholm hade emellertid följt Armfelts förehavanden
med vaksamt öga. I Rom hade han spioner, och genom att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
