Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolfs förmyndare - »Armfeltska sammansvärjningen»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förfallna byggnaderna på hennes gård hunne göras
beboeliga.
Det var någonting för nyfikna småstadsbor, må man tro, att
få ha den »lättfärdiga» kvinnan att titta på! Föremålet fann
naturligtvis denna uppmärksamhet allt annat än behaglig.
Hon anförtror en väninna vid hovet, hur hon kände sig
till mods: »Avlägsnad, som jag är, från hela min släkt, alla
mina bekanta — med ett ord från alla deltagande varelser,
som hysa intresse för mig — måste jag inhysa mig i
staden, som mer än någon annan småstad är behäftad med
obehaget av kaffesystrar och skvallerhistorier, vilka föregått
och efterföljt mig hit. Allt detta gör, att min vistelse
härstädes icke kan vara den mest angenäma.» Sin mesta tid
tillbragte hon därför — som hon skriver — »ensam i mitt rum,
sysselsatt med läsning eller med mitt arbete».
Till sist blev denna förvisningsort henne alldeles odräglig,
och hon begärde och erhöll av hertig Karl tillstånd att resa
till sin äldre syster, som var gift med hovstallmästare
Ehrencrona på Hulterstad nära Mjölby i Östergötland. Både
systern och svågern hade varit ett trofast stöd för henne
under olyckans svåraste dagar. I deras hem fick hon nu
ett uppfriskande sällskap i sina syskonbarn, som voro mycket
fästa vid »moster Malla».
Efter ett år vände hon emellertid tillbaka till Gottland och
tog sin nya egendom i besittning. Här förvärvade hon sig
ett par verkligt goda vänner i biskopen, den allvarlige och
rättrådige Johan Möller, och hans varmhjärtade, förstående
fru. Men inte ens ute på landet fick hon fred för nyfikna
blickar. Hon — den en gång så firade skönheten — hade väl
också blivit en smula folkskygg, vilket man sannerligen inte
kan undra på. I Endre kyrka lät hon förse Stenstugubänken
med ett högt gallerverk för att slippa bli utsatt för närgångna
blickar, då hon besökte gudstjänsten.
Emellertid kom det ut ett rykte, att hon skulle gifta sig
med en präst och för alltid stanna på Gottland. Magdalena
Rudenschöld hade verkligen fått en ledamot av det andliga
ståndet till beundrare, och det var han, som hade spritt ut
ryktet, att det skulle bli äktenskap av. Till den grad säker var
han på sin sak: han var kantänka en bortskämd biskopsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
