Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bondgumman rådde mera hos henne än hovfruntimret. Hon
hade elak contenance[1]; kunde knappt neka men ville varken
bekänna, huru eller med vem hon ägt sina nöjen. Strax
nya överläggningar, om hon kunde eller borde bortköras,
om sträng efterfrågan efter hennes älskare borde ske. Man
misstänkte drabanter och kammarlakejer. Greve Hamilton[2]
fick order att förehålla alla de förre och genom order antyda
dein att vända sin håg till andra än denna amma och jag
att på det allvarsammaste tillsäga de senare att vid onåd och
straff ej leka, reta eller vilja behaga henne. Allt slutades med
ett allmänt skratt i ett hov, där man ej är van att anse sådane
händelser för brott. ’Stackars gumma!’ var ett allmänt rop.
Man ville hellre, att kronprinsen aldrig fått di, än att gumman
förlorat en rolig natt.»
Vid samma tid få vi se den åtta månader gamle fursten
ge nådig avskedsaudiens åt österrikiska sändebudet greve
Kageneck[3], sedan denne förut genomgått samma
ceremoni hos konungen och drottningen. I kronprinsens
audiensrum »uti en länstol under en himmel satt
överhovmästarinnan grevinnan Rosen hållandes kronprinsen i knä,
som hade serafimerorden utanpå sin klädning. Kageneck
gjorde nu sina tre reverencer efter ceremomelet och mycket
allvarsamt sade en artig och kort komplimang, på vilken
grevinnan Rosen skulle svara. Hon hade sin komplimang
skriven bredvid sig i sitt knä. Hon var blekare än vanligt,
darrande på målföret, ond och rädd. Aldrig hördes ett ord
av allt vad hon sade; — kronprinsen själv hördes mera. Så
länge han undrade på denna ceremoni, teg han, men då han
tyckte den draga för långt på tiden, började han att skrika
och överrösta sin hovmästarinna. Han grät även, så att
Kageneck sade, att den ende, som hedrade hans avresa med
någon regret[4], tycktes vara Hans kungl. Höghet.» Även denna
scen är hämtad ur Ehrensvärds dagboksanteckningar.
Prinsen är knappt årsgammal, när följande uppträde äger
rum. En dag när den lille efter vanan var inne hos pappa på
morgonen före konungens lever, fick han en del leksaker att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
