Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
taga itu med sådant hans uppförande med allvar», berättar
Sparre. Sedan är pojken snäll ett par dagar. Men när
sinnet rinner på honom igen, vill han köra ut Armfelt, »ropandes
med häftighet: ’Gå ut! Gå bort!’» Då kommer Hans Maj:t
själv in och agar sin förstfödde.
Men nästa dag ville prinsen tvinga sin mor att bära honom,
»och då det ej skedde, skrek och grät han med den ondska, så
att Drottningen körde honom ifrån sig.» Här hjälpte varken
Sparres »långa moraler» eller hans hot att skvallra för kungen.
Men när den lille får höra, att om han inte ångrar och bättrar
sig, skola vakterna icke gå i gevär för honom, så besluter
han sig för att gå in till mamma och bedja om förlåtelse.
En månad senare får Hans Maj:t sin unge son mjuk efter
en förseelse genom att taga riddarbandet av honom och
förbjuda drabanterna att den dagen göra honnör för pojken.
När nu hovdamerna fråga den lille prinsen, varför han inte
bär sitt riddarband, blygs han och tillstår sitt fel. Och sedan
går han bort till pappa och ber honom att av sin godhet ge
honom bandet tillbaka. Han skall aldrig vara så där elak
mera. Då får han igen sitt utmärkelsetecken, och
befallningen till drabanterna tages tillbaka. »Prinsens glädje och
förnöjelse lyste nu utur hans ögon», konstaterade Sparre.
Dagen efter det H. K. H. bett sin mor om förlåtelse, är
han, sorgligt nog, lika elak igen. Nu vill han prompt träffa
»Goda vän» — hans benämning på Stackelberg, en annan av
hans uppvaktande kavaljerer. Han vill träffa honom just
nu på fläcken och ropar »under starkt skrik med humeur och
gråt: ’Nu, nu Goda vän, nu!’» Sparre måste till slut gå efter
kungen. »Hans Maj:t moraliserade Prinsen med allt
saktmod; men han svarade ’nej’ till allt vad konungen befallde
honom göra, oaktat riset visades honom, vilket snarare
gjorde honom mera ond. Konungen gav då Prinsen en
allvarsam risbastu.» Det hjälper, men bara en liten stund.
Sedan är tronarvingen lika elak igen och »vill straxt gå
och sova utan att äta. Han svarar ’nej’ till allt —
även till den förmaningen att vara beskedlig, from och
lydig.» Då blir det en ny risbastu — med samma
snöpliga resultat för den kunglige fadern. Prinsen håller styvt
på, att antingen skall han få sova eller bäras på armen.
Då »sätter Konungen honom i arrest i en vrå». Men då han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
