Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att bota», skriver guvernören. Men här liksom flerstädes
framgår av dagboken, att Sparre är en förståndig pedagog,
som bestämt ogillar alla tankar på att försöka tvinga den
lille till att bli modig, ty, säger han, »ett enda
skrämselintryck hos ett barn fordrar månader och år att utplåna» —
så känsligt är späda barns nervsystem. I stället borde man
behandla hans känslighet med lugn och på sin höjd småningom
söka vänja honom därifrån. Mild fasthet och gott humör är
Sparres sunda recept för uppfostraren. Armfelts »hurtiga
och föga krusande fasoner med Prinsen» inverkade också
välgörande. Den lille blev mer och mer förtjust i sin kavaljer,
och när Armfelts vakt för dagen var slut, hände det, att den
lille brast i gråt.
Ett vackert drag i den lilles karaktär, som Sparre tidigt
konstaterar, är detta: »H. K. H. har den stora dygd att
aldrig någonsin säga något osant ord. Aldrig bjuder han på
minsta sätt till att vilja bemantla, långt mindre undandölja,
vad han ock måtte hava begått för fel. Han älskar
sanningen.» Han håller alltid, vad han lovat, och citerar därvid
gärna med skälmsk min ordstävet: »En ärlig karl står vid
sina ord, och en gumma står vid sin påse.»
En dag när prinsen varit osnygg, skämmer Sparre ut
honom ganska allvarsamt och låter i prinsens närvaro befalla
drabanterna att icke göra honnör för honom. Hela dagen är
han sedan »bedrövad och mycket modfälld». Men följande dag
bättrar han sig. Så snart han givit bevis därpå, vänder han
sig till en livpage med tillsägelse, att nu kan han gå ut och
befalla livdrabanterna, »att de göra honnör i dag, när
Prinsen kommer».
Sedan händer det icke på ett par månader, att prinsen är
osnygg. Men en dag under en promenad i Drottningholmstrakten
»går stora bubu plötsligt lös». Sparre ger honom nu en
uppsträckning. Men eftersom denna ej upptas med det
tillbörliga allvaret, visar han prinsen sin avsky för hans beteende
genom att låtsa, som om han struntade i den lille, »föga svara
honom, gå ett långt stycke framom honom och icke se efter
honom, antingen han följde med eller icke. Han gick långsamt
och steg för steg samt brydde sig föga om att avancera.» Men
slutligen blev han tankfull och ångerköpt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
