Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På hemvägen råkade de konungen, som grundligt skämde
ut sin förstfödde, när han fick veta, hur det var fatt. Och
till på köpet lät Hans Maj:t en bondgumma, som stod på vägen,
tala om för den blivande envåldshärskaren, att hennes egen
pojke, som inte var större än H. K. H., aldrig bar sig så illa
åt. »Detta grep den unge herren rätt på det ömmaste. Han
bad nu hjärtligen sin Herr far om förlåtelse, givande sin
parole d’honneur[1] att denna malpropreté[2] aldrig mer skulle
hända honom. Konungen lovade mot sådant löftes
hållande alldeles och för alltid glömma vad som hänt. Samma
förpliktelse tog och fick Prinsen även av mig» — fortsätter
Sparre med orubbligt allvar — »emot enahanda utfästelse
å hans sida; varefter H. K. H. blev hela övriga delen av
kvällen ganska glad, nöjd och artig samt sov rätt väl och stilla
hela natten.»
En dyrbar scen denna kvartett: tjusarkonungen, som på
landsvägen assisteras av bondgumman för att skämma ut
Svea rikes framtida hopp, som burit sig illa åt, och i
bakgrunden H. K. H:s guvernör, fylld av tjänstenit och
vördnad inför stundens vikt och betydelse!
En dag förgår sig prinsen mot Armfelt, men nu ångrar
han sig genast, försäkrar, att han »vill vara på allt sätt
och alltför bålt beskedlig», och slutar med att »famntaga
Armfelt; men tillika sträckande honom sin hand, med
begäran att han ock skulle kyssa den. Denna senare trait[3]
och flere i samma gout[4] visa — tyvärr! —, att Prinsen redan
nog vet, vem han är, och vad hommage[5] han äger rätt att
fordra. Om aftonen sade jag honom, huru hela Stockholm
med gläjde förnummit, vad Prinsen vore bliven för en artig
och beskedlig herre, samt huru han nu var dag mer och mer
skyndade sig att varda karl.»
Sedan behövs det ofta icke mer, än att Armfelt visar sig
bekymrad, när prinsen icke uppför sig väl, för att den lille
skall gå fram till honom och med ett fryntligt leende säga
»Nu skall bon ami[6] vara glad; Prinsen är mycket beskedlig.»
— Det hjälpte också bra, att Sparre och Armfelt hittade på
att kalla honom »käring», så snart han kom med sitt självsvåldiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
