Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En blivande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förklarar han med manlig beslutsamhet: »Prinsen sitter ej mera
i knä på fruntimmer.» Men det är svårt att låta bli att vara
smeksam mot den lille, ty han har alltför »täcka och insinuanta[1]
fasoner, när han vill vara artig».
Bara man inte sysselsatte sig för mycket med honom,
var han nu en tid framåt glad och roade sig själv och andra
med sina barnsliga upptåg — utom när magen var i olag
förstås. »Stark och vig är han i alla sina kroppsrörelser», skriver
Sparre; »och då vissa élans[2] av glädje påkomma, rustar han
och skriker med full hals, som gossar vid hans ålder böra göra.»
En augustidag 1781 — antecknar Sparre — »tog Hans Maj:t
prinsen med sig, då Hans Maj:t for bort att löga sig, och
prinsen lögade sig i sjövattnet lika med konungen, vilket
gjorde honom ett otroligt nöje».
Men så snart det var fråga om någon cour eller annan
ceremoni, där främmande personer närvoro, blev prinsen som
förvandlad. »Då», säger Sparre, »sätter han sig gärna på sina höga
hästar emot oss, gör då icke gärna stort mera, än han själv
vill och honom behagar, samt visar oss med fräckhet ofta sin
olydnad. Att högfärd intager honom vid dessa tillfällen synes
nog av den spotskhet, varmed han emottager alla
inkommandes bugningar och handkyssning, samt av den månhet,
han likväl visar, att endast icke göra ohövlighet åt de
främmande ministrarne, evad möda det eljest ock må kosta honom.»
Men mer än en kvarts timma ville han inte gärna vara med
om dylika ceremonier. Sedan »föll han i ganska smutsigt
humör», grät och ville hem.
En gång, när det var fullt med beundrande hovfolk
omkring den lille och de skämde bort honom med underdåniga
komplimanger, blev Armfelt, som satt med prinsen i knät,
otålig och sade i irriterad ton: »Ja då, prinsen är artig,
beskedlig, lydig, hövlig.» — »Ja, prinsen är ock nådig», lade den
lille själv till. Men då gjorde Armfelt det inpasset, »att
prinsens nåd vore ingen som brydde sig om, men väl fordrade
man hövlighet av honom».
Den lille har skarpa ögon för hur långt han kan våga sig.
En dag, när han är uppe hos sina föräldrar, blir det förfärliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
