Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Det unga hovet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hållning var värdig, hans samtal avmätt och hans ansikte
regelbundet, t. o. m. behagligt, då han tillslöt munnen. Men
annars hängde hans stora underläpp ned, så att man såg
hans dåliga tänder, och gav honom ett föga begåvat
utseende. Jag har aldrig sett en person med så smala axlar.
Därigenom kom också hans långa hals att framträda
ovanligt mycket.»
Den misslyckade friarfärden till Petersburg följdes snart
av Gustav Adolfs förlovning med en annan skön prinsessa,
till vilken han lär ha vänt sin håg redan under besöket vid
ryska hovet. Katarinas sonson storfurst Alexander var
nämligen gift med en prinsessa av Baden, och hon visade den
unge konungen ett porträtt av sin syster, den vackra
Fredrika, vilket slog mycket an på ynglingen. Hur det nu må
ha varit med den saken, så blev i alla händelser Fredrika
av Baden snart Gustav Adolfs brud. Den unga drottningen
var då blott ett sextonårigt, lekfullt barn. Skjöldebrand
säger om henne: »Hennes skönhet var förvånande. Hade hon
fört sig bättre och ej lutat huvudet ned mot bröstet, hade
man ej kunnat se en fullkomligare mänsklig gestalt. Jag
drömde icke då, att jag tolv till tretton år därefter skulle
få uppdrag att föra bort henne och hennes gemål från
Sverige till hennes födelseort!»
Gustav Adolfs äktenskap kunde ej bli annat än olyckligt.
Den unga drottningen var yster och lekfull men han stel
och avmätt. Alltid var han kung, aldrig människa.
Överallt där han gick fram, drev han livsglädjen på flykten.
»Hur står det till?» var det enda ord, de unga damerna
någonsin hörde av hans mun. En dag, bäst som drottningen i
sitt kabinett roade sig med att hoppa i kapp med sina
hovdamer ned ifrån ett bord, fick man höra Hans Maj:t
nalkas. Man anlade sina högtidligaste miner för att värdigt
mottaga den objudne gästen och hoppades bara, att han
snart skulle gå igen efter de övliga hälsningsorden. Men
mot vanan blev han stående kvar.
Plötsligt känner sig drottningen illamående och dånar.
Konungen och hovfröknarna skynda till och bära henne
med förenade krafter till sängen. Men hovfröknarna ha svårt
att hålla sig tillbörligt allvarsamma — ty Hennes
avsvimmade Maj:t kniper dem högst okynnigt i benen med sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
