Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Gustav IV Adolf
- En sparsam och ordningsälskande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Norrköpings riksdag år 1800.
De ekonomiska svårigheterna nödgade Gustav Adolf att
år 1800 sammankalla ständerna till Norrköping. Där skulle
även konungens kröning äga rum.
Att riksdagen nu liksom för 31 år sedan förlades till
Norrköping berodde dels på regeringens misstroende till
huvudstadens »jakobinska» befolkning, dels på att man ville hålla
de främmande ministrarne borta.
Den opposition, som regeringen hade att frukta, var icke
längre den gamla adelsoppositionen, som stått emot Gustav
III, ty den hade kungamordet och franska revolutionens
skräckscener fört på andra tankar. Nej de som nu satte
riddarhuset och adeln i svallning, det var en ny generation,
som insupit den franska revolutionens tro på frihet,
jämnlikhet och broderskap, på den nya tidens liberala och
demokratiska idéer. Dessa förkunnades nu med eldig hänförelse av
sådana män som den unge, rikt begåvade protokollssekreteraren
i utrikesdepartementet friherre Hans Hierta,
den orädde och skarpsinnige ryttmästaren Georg Adlersparre,
vilken gjort sig ett namn såsom skriftställare på det
ekonomiska och politiska området, den svärmiske, estetiskt
anlagde överste Adolf Fredrik Skiöldebrand,
den berömde läkaren och nationalekonomen David von
Schulzenheim, den unge löjtnanten Per Adolf Tham,
som sedermera blev en rik och framstående bruksägare, m. fl.
Inom de ofrälse stånden hade regeringen däremot avgjord
övervikt. Särskilt bävade prästeståndet för att ha något
gemensamt med ett parti, vars käraste önskan en av dess
franska lärofäder[1] förklarat vara »att få se den siste kungen
strypt med den siste prästens tarmar». I sin
riksdagspredikan prisade också biskop Munck i Lund den konung,
som Gud givit vårt land, »en konung som liknar en gudfruktig David,
en from Hiskia och en nitisk Josia men är fri från
deras fel och svagheter. Vare den ovärdig svenskmannanamn»,
utbrister han slutligen, »som gör honom bekymmer
och ledsnad genom antingen egennyttiga eller besvärande
svårigheter!»
[1] Upplysningsfilosofen Diderot.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:36 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/7/0578.html
