Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - En sparsam och ordningsälskande envåldshärskare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sommaren och förvarades i visthuset hela vintern i en tunna.
Varje väl furnerat hushåll ägde i sin spiskammare en sådan
syltemjölkstunna. Annars var fläsk — ’fläskj’ — bondens
käraste föda och hans dagliga sovel, varvid han aldrig
tröttnade. Från hedenhös måtte ock detta varit nordbons smak.»
Man erinre sig, hur han tänkte sig välfägnaden i Valhall!
Då som nu var skåningen »glad vid mat». »Ingen slutade
att äta», säger Nicolovius, »förr än han, väl icke med ord
men dock på ett omisskänneligt sätt givit tillkänna, att
något inom honom, förmodligen själen, ropade ’Stopp
maskin’, varefter han slickade sin sked, torkade den med en flik
av tröjan och lade den ifrån sig. Sedan han på samma sätt
skött sin kniv och stoppat den i fickan, lade han sina händer
tillsammans till bön. Regeln för bondens diet var: ’Ät så
mycket du kan’, och han begick aldrig med vett och vilja
något dietfel! Till deras måltider åtgick mycken tid, och vid
de flesta arbeten togo de sig alltid en middagslur.»
Men flitigt och uthålligt i sitt arbete var detta folk.
Vid bröllop och andra stora gästabud »var den tiden ett
bruk, att gästerna gingo ut en stund mellan rätterna och
hoppade och brottades. Maten packades därigenom bättre,
och gästerna gjordes därigenom skickligare att emottaga
den kommande rätten. Detta kallades på bondspråket ’att
gå ud å slå bug’.»
Gaffel brukades icke vid måltiderna annat än på bröllop.
Då sattes det nymodiga redskapet i hand på de nygifta och
dem som sutto vid deras bordsända. Men det beredde bara
brud och brudgum en hel del förtret. Dels kunde de i denna
fatala belägenhet »ej rätt hitta munnen, så att mången god
bit gick förlorad under transporten; dels hände det ock
någon gång i distraktion, att fingret kom till munnen och
köttbiten till örat. Under måltiden sutto de gärna med
nedslagna ögon och talade ej oftare än de lakoniskt besvarade
prästfolkets vänliga tilltal.»
Varje by var som en liten stat i staten med delvis egna
lagar, egen rättsskipning och egna »ämbetsmän», alltifrån
byåldermannen, som årligen ombyttes, ned till fäherden,
som till tecken på sin värdighet hade ett »värahorn»[1] att blåsa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
