Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu går jag bort och dör. Men släpp inte det där packet
över!» Det gjorde inte heller hans björneborgare.
Själv behövde han till Sveriges lycka inte lägga sig ned
och dö, men en vecka efter slaget, medan han ännu var
sängliggande efter sin blessyr, blev han rysk krigsfånge. Han
låg i en övergiven prästgård, då han fick se kosackerna
komma. Döbeln väntade då, som han säger, att »bliva
martyriserad, liksom det hänt med tre blesserade soldater, dem
kosacker anföllo, uppristade hals, armar och buk på, avskuro
dem födslolemmarna, släpade dem rykande i sin blod; en
blev hängd i ett träd. De gruveligaste inbillningar om mitt
öde plågade mig otroligt; jag bad drängen ge mig mina
pistoler för att skjuta mig för huvudet.» Men han svarade, att
prästen tagit med sig dem, då han flydde.
Kosackerna nöjde sig emellertid med att plundra. Senare på
dagen kom den ryske generalen Rautenfelt in. Han var »född
i Frankrike och således en ganska artig man. Han sade till
mig (på franska): ’God dag, min herre, vilket språk talar Ni?’
Jag svarade helt kort: ’Alla språk utom Edert,’ varpå han
svarade: ’Jag är ej ryss — jag är generalmajor i kejsarinnans
tjänst och heter Rautenfelt.’» Sedan slog han sig i samspråk
med sin fånge.
Så småningom repade sig Döbeln igen och återfick friheten.
Men allt emellanåt kände han häftiga smärtor i huvudet
och fick anfall av riktigt raseri. Då stängde han in sig med
sin betjänt i en enslig kammare. Efter halvtannat år var
såret läkt, men i stället svullnade pannan, och efter en tid
bröt såret upp igen. Det var en benskärva, som höll på att
värka ut. Kirurgerna ansågo det nödvändigt att trepanera
pannbenet, d. v. s. såga ut ett stycke därur.
I Stockholm undergick han den smärtsamma operationen.
Därvid genomborrades pannbenet. Patienten låg med en
fickspegel i handen, följde med hela borrningen och
konstaterade, att den pågått i 23 minuter. I den
levnadsbeskrivning, han år 1811 inlämnade förseglad till
Krigsvetenskapsakademien, säger han, att dittills tretton benskärvor
blivit uttagna. »Blessyren är ännu oläkt och blir det alltid»,
tillägger han. För att täcka hålet i pannan måste han hela
sitt liv bära det karakteristiska svarta bandet om pannan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
