- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VII. Gustaf III:s och Gustav IV Adolfs tid 1772-1809 /
648

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

är en bedrövlig sak; ty han har ingen trevnad, varken i
sällskap eller i ensamheten. Vilken egen ture till människa!

Mitt besynnerliga, okonstlade lynne — att icke säga öppna
ärlighet — har», säger han, »aldrig gjort mig till någons favorit,
aldrig till någons enskilda vän. Aldrig har jag grundlagt
något samband — jag har levat för mig själv och med mig
själv.» När han bodde på Önne, for han ej gärna bort och
hälsade på, och när han blev tvungen därtill, var han alltid
vid dåligt lynne, så länge han hade sitt eget hem inom
synhåll. Sedan började humöret klarna igen.

En dag hände det i ett sällskap, att värdinnan på stället,
en kvinnlig kusin, som han tyckte mycket om, tog sig för
att bry honom för någonting och därmed träffade en så öm
punkt, att Döbeln bad henne lämna ämnet, »annars», tillade
han, »reser jag min väg och kommer inte igen på tio år».
Hon tog emellertid alltjämt saken skämtsamt och gick på i
samma ton. Då reser sig Döbeln, bugar sig för damerna, tar
sin hatt och går.

På dagen tio år därefter sitter ungefär samma sällskap
tillsammans. Då hör man en vagn rulla fram ute på
gården, och in stiger »den lille mannen med band om pannan»
och hälsar på sina gamla vänner, som om ingenting passerat
sedan dess.

När han ville, kunde han vara »orimligt rolig» och sätta
liv i ett helt sällskap. Ett av hans roligaste inpass var, när
han en gång satt i ett lag, där en gammal skrytsam general
pratade vitt och brett om sina bragder. Den gamle krigaren
drog då en historia från sin hjältebana, som var alldeles för
god för att vara sann. När han berättat den till slut, vände
han sig till Döbeln och frågade, vad denne tyckte. Döbeln,
som då bara var en ung underofficer, kunde ju icke säga,
att hans förman ljög, men ville å andra sidan inte vika
från sanningens krav, varför han svarade: »Hade någon
annan berättat detta, så skulle jag ha sagt, att det var en
förbannad lögn. Men nu, då Herr Generalen berättar det,
förhåller sig ju saken helt annorlunda.»

Bäst trivdes von Döbeln med att gå omkring därhemma
och rusta på åker och i ladugård, och det berättas, att han
hade samma otroliga förmåga att sätta fart i sitt folk här

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:23 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/7/0650.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free