Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som i fält. Var en dräng lat i skördearbetet, så straffade
den bistre husbonden honom på det originella sättet, att han
lät kläda lättingen i fruntimmershatt och förkläde och sedan
låta honom få gå med räfsan bland pigorna. Det behövde
säkert aldrig ske mer än en gång.
Tre brorsöner hade han hos sig på gården, och dem
undervisade han själv i både religiösa och världsliga ämnen, läste
katekesen med dem och gav dem en sträng upptuktelse. På
söndagarna kuskade han själv till kyrkan med en stor
pinnvagn eller en drög, i vilken allt hans tjänstefolk satt inpackat,
och på vägen tog han med sig alla flickor och gummor, som
han körde förbi, så långt det fanns plats. Dryckenskap
avskydde han, och brännvin tålde han icke på sin gård.
För befolkningen i trakten var han en god rådgivare och
hjälpare. Under kriget hade han lärt sig åtskilligt av
läkekonsten och blev nästan som en provinsialläkare för denna
avsides belägna landsända. Bl. a. införde han koppympningen
därstädes. Med egen hand vaccinerade han både sina egna
och en mängd främmande barn.
Folklig var Döbeln i hög grad. Sedan han blivit general och
for omkring på mönstringsresor, hände det ej sällan, att när han
vid middagstiden passerade någon snygg bondgård och fann
folket församlat kring ärt- eller kålfatet, generalen utan
vidare klev in och med en hälsning och några gemytliga ord,
såsom »Det osar så gott», slog sig ned, tog en träsked och
slevade i sig maten i kapp med de andra. Sällan fick han vid
avfärden betala något — så bra tyckte man om den glade
och språksamme generalen.
Under det fridfulla lantbrukarlivet följde Döbeln dock
vaket med litteraturen om krigskonstens utveckling och
förberedde sig alltjämt för sitt egentliga yrke.
År 1805 rycktes han bort från denna lugna tillvaro i och
med att han blev utnämnd till chef för Nylands
infanteriregemente. Och snart började krigets åskor mullra.
I drabbningen var det Döbelns liksom Karl XII:s lösen,
att man skulle gå fienden tätt inpå livet och genom djärva,
hurtiga angrepp skrämma honom att vackla. Skjutning på
långt håll kunde han inte med; den bara plottrade bort
kronans dyrbara egendom, menade han, och gjorde ingen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
