Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sala[1] och hans maka: »Folket sågo sig 2 mil skilda från armén,
posterade mot ryssarnas huvudstyrka. Mitt folk ledsnade;
de sågo upplänningarne lösas av varje afton men fingo själva
i nio dygn oupphörligt ligga på fältvakt och blevo tillika
med mig många nätter och många dagar genomblötta av
hällregn. Intet annat än min ömma vård över dem kunde
avhålla dem ifrån att klaga — jag använder alltid och gärna
mina överflödiga pengar av mitt traktamente till deras bästa.
Nionde dygnet om morgonen blevo vi häftigt attackerade.
Jag skulle nu själv för första gången gå i elden. Jag skulle
föra mitt folk för första gången dit, och jag skulle med två
kanoner försvara platsen mot fiendens oändligt många både
haubitser och kanoner. Vilken svår belägenhet! Det första
var ej svårt: jag tog genast kall min och förblev kall. Det
andra var värre. Mitt folk var för första gången i elden. De
sågo efter kulorna och sprang bakom just i den mest
avgörande stunden. Jag kunde intet springa efter utan gjorde
själv fem mans tjänst vid kanon. Då affären hade saktat
sig något, gick jag, fast nästan avdånad av trötthet, efter
dem, föreställde dem deras feghet, då de alla sprungo fram
som tända ljus, var och en på sina ställen. Här stupade folk
som gräs. Nu gällde det. Vi retirerade. Kosackerna gjorde
tre gånger chock på mina blottade kanoner, kastade sina
pikar, men jag mötte dem med druvhagel, och de retirerade.
På detta sätt fortsatte vi affären under en beständig eld i
fem timmar och retirerade 1½ mil, där halt gjordes. Här
kom Drufvan med hela officerscorpsen, omfamnade mig,
tackade mig, det jag frälst dem. Folket hurrade och önskade
mig en beständig välfärd.»
Vid Vasa skulle de återtågande finska trupperna ha blivit
avskurna från sin reträttlinje, om ej Döbeln, fast han nyss
legat dödssjuk, omintetgjort ryssarnes planer genom sin
lysande seger vid Jutas den 13 september.
Nu beslöt Adlercreutz våga en avgörande drabbning med
huvudarmén. Striden stod följande dag, »Oravais blodiga
dag, där segern själv blev ett nederlag», och detta ej minst
till följd av Adlercreutz’ överilningar. Svenskarne lyckades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
