Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustav IV Adolf - Finska kriget 1808—1809
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
general och svensk minister i London. Vid det nämnda
tillfället stod Gustav Adolf där »stel och frånstötande som
vanligt, klädd i den namnkunniga karolinska dräkten,
handskar och allt, med handen på värjan, med utskjuten
underläpp och stirrande på mig med sina stora, uttryckslösa ögon»,
säger Björnstjerna. »Sedan han kastat en mönstrande blick
på min klädsel, nickade han nådigt, emottog depeschen och
började läsa. När detta var slut, nickade han återigen, och
därmed var även mitt företräde förbi. Jag bockade mig ut
ur rummet utan att hava fått, jag vill ej säga ett ord av
beröm eller uppmuntran, men ej ens en enda fråga om kriget,
om hären eller fienden. Att Hans Maj:t dock ej var missnöjd
med mig, därom övertygades jag snart genom den utnämning
till major i armén och överadjutant hos honom, varmed
jag hedrades några dagar därefter.»
Stelheten och högdragenheten genombrötos dock ibland,
men då var det av obehärskade vredesutbrott med svordomar
och hotelser, ibland åtföljda av handgripligheter. Alltsedan
motgångarna i Pommern hade Gustav Adolf kommit
alldeles ur jämvikt. Han kände sig ensam och maktlös, så
envåldshärskare han var, och därav alstrades en nervös
överretning, som tidtals gjorde honom otillräknelig.
Hur betecknande för envåldshärskarens oförmåga att
samarbeta med sitt folk och vinna dess förtroende är ej hans
sätt att förskaffa de nödiga penningmedlen till kriget! Hans
försök att få England att öka sina subsidier gingo om intet,
och för att upptaga lån behövdes ständernas garanti. Men
någon förtroendefull samverkan med svenska folkets valda
representanter låg icke för Gustav Adolf. Ej ens i den stund,
då hela folkets krafter behövde spännas och samlas till
gemensamt försvar, ville han höra talas om riksdag. Han levde
i den bornerade tron, att människor kunnakommenderas
till allting.
I stället för att sammankalla ständerna att besluta om en
beskattning beslöt han tvärt emot alla sina rådgivares åsikt
att på nyåret 1809 utskriva en extra krigsgärd, uppgående
för de flesta skattedragare till omkring fem gånger den
vanliga bevillningen, ett belopp som helt enkelt var omöjligt
att indriva.
Ett nytt försök att förmå engelska regeringen till att öka
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
