Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med dess »många goda och vänliga människor». Även
göteborgarne fann han vara mycket trevliga och sällskapliga.
Värmlänningarne tyckte han dock ändå mer om. »Deras
utseende vittnade genomgående om redlighet och godhet.»
Och när han kommer till Dalarne, känner han sig riktigt
varm om hjärtat, då han »träder in i kretsen av dessa
storväxta människor, som med en så ansenlig gestalt framträda
utur sina små hus, med godhet och vänlighet räcka
främlingen en stark hand till tecken på gästfrihet och erbjuda
honom allt vad de kunna åstadkomma. Skulle det då
verkligen vara sant, att människan endast i enslighet och i en
mera inskränkt krets antingen bäst bibehåller eller utbildar
sin rena, ofördärvade natur? Jag tillstår, att jag ansåg mig
själv både liten och usel i jämförelse med dessa
naturmänniskor.»
Från detta landskap har författaren mycket att berätta
om inbyggarnes käcka och rättframma, ibland något
skrytsamma väsen, alltfrån färjpojken vid Avesta, som förklarar,
att ryssarne ha en annan gud och en annan djävul än
svenskarne, men att »deras djävul och gud är alltför klen mot en
dalkarl», och till den gamle hedersman, som på ett annat ställe
sade adjö till honom med orden: »Glöm inte bort
dalkarlarne!»
Redbarhet och rättrådighet är ett drag, som han finner
genomgående hos svenskarne av gamla stammen. »Med en
öppen blick och ett redligt handslag vinner man genast
förtroende hos honom.» I kritiska situationer »visar svensken
alltid en nästan övernaturlig köld och rådighet, och därför
går det alltid mycket lyckligare, än man skulle tro».
En angenäm överraskning för honom blev bekantskapen
med de raska och muntra hälsingarne. De skilde sig i så
hög grad från de stilla och tystlåtna gästrikarne, att han
inte kunde nog förundra sig över att människor, som voro
skilda från varandra av blott en två mil lång skog, kunde
vara så olika. Efter hand på sin resa genom Norrland gör
Arndt den reflexionen, att »människorna bliva allt raskare,
ju längre man kommer åt norr». Den första hälsingebonden,
som skjutsade honom, roade honom hela tiden med att
berätta om sina äventyr med björnar och vargar, med lappar
och troll. Han hade sett både skogs- och sjörå, och de hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
