Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Ny regering och ny kurs
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sida. De arbetade nämligen både på att få Gustav IV Adolfs
son, Gustav, förklarad som tronföljare och på att återställa
den gustavianska tidens statsskick. Det var således inte
alldeles otänkbart, att våld kunde behöva mötas med våld.
Adlersparres mest entusiastiska beundrare göra gällande,
att hans mål med att skapa åt sig själv en stark
maktställning varit att i kraft därav genomföra en omdaning av hela
samhället i frisinnad anda. Men frågan är då, om just han
var rätte mannen för denna uppgift. Ägde han verkligen den
uthållighet, som behövdes för att reformera hela
samhällsmaskineriet? Hans varma sociala och kulturella intressen
och hans medkänsla med de små i samhället, särskilt
bönderna, äro obestridliga, men hans personliga läggning med
ryckvis uppflammande verksamhetslust mellan långa tider
av maklig ro gjorde honom icke ägnad till statsman. Då
han året därpå drog sig undan från politiken, motiverade
han det själv i ett brev till Karl XIII med orden:
»Statsmannalivet är ej passande för mig; jag har varken håg eller
skicklighet därtill. Den förflutna tiden bekräftar detta
fullkomligt.»
Adlersparres partivän Trolle-Wachtmeister karakteriserar
honom sålunda: »Jag har aldrig träffat ett ljusare huvud
än denne man, ehuru det ofta göres onyttigt genom
nycker . . . Det dröjde icke länge, innan han var brouillerad
med alla dem, som utgjorde regeringen. Men det tillhör
hans olyckliga lynne att icke kunna sämjas med andra än
underhavande. Han anser en olikhet i övertygelse som ett
bevis på personlig ovänskap — och en ovän förlåter han
icke.»[1]
Ett betänkligt despotiskt drag, som hos mången väckt tvivel
om äktheten av hans frisinne, framträdde däri, att han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
