Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Norge förenas med Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han sammankallade en norsk riksförsamling till
Eidsvold, en herrgård norr om Kristiania. Bland
Eidsvoldsmännen fanns ett parti, som ansåg Norge för svagt att
Stå ensamt och därför var berett att gå med på en union med
Sverige. De som hörde dit, betecknades av Kristian Fredrik
såsom »det onda partiet» och såsom ovärdiga att heta
norrmän eller fosterlandsvänner. Den förnämste bland dem var
greve Herman Wedel Jarlsberg, som kommit till insikt
om Norges oförmåga att reda sig ensamt och därför blivit
en varm vän av unionstanken. Men denna inkräktade icke
på hans glödande frihetskärlek, som ställde honom i första
ledet bland dem, vilka arbetade på att ge Norge en fri
författning. En kraftig natur var han och en varm fosterlandsvän,
som under de svåra krigsåren gjort Norges folk en ovärderlig
hjälp genom sitt energiska, outtröttliga arbete på att
skaffa in livsmedel i landet. Men detta hindrade icke, att
Kristian Fredriks anhängare tackade honom med att skrika
ut honom som fosterlandsförrädare; ja det fanns, som den
norske historieskrivaren Yngvar Nielsen säger, »nästan ingen
skamlös beskyllning, som ej blivit utspridd om Wedel
Jarlsberg, inget rykte om honom så vilt, att det ej vunnit tilltro».
Det påstods t. o. m., att han hade stått Kristian Fredrik
efter livet och av svenska regeringen fått löfte om stora
belöningar, ifall han lyckades i sitt onda uppsåt.
Kristianiatidningen »Intelligentssedlerne» undrade på sitt älskvärda
sätt, om man icke borde skära av öron och näsa på en sådan
man och sedan »föra honom till svenska gränsen, där han
kunde njuta belöningen för sitt usla och fega slavsinne».[1]
Unionspartiet utgjorde emellertid blott en minoritet bland
Eidsvoldsmännen. Majoriteten genomdrev, att Norge
förklarades för ett självständigt rike för sig med egen konung.
Den 17 maj 1814 antogs Norges grundlov, och samma
dag valdes Kristian Fredrik till Norges konung. »Reist[2] er
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
