Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Norge förenas med Sverige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eidsvoldsmännen hade haft bråttom, ty de visste, att
Karl Johan var på väg norrut. I förkänslan av att
Norges öde ej blott var en norsk angelägenhet, utan att
storpolitikens stämma snart skulle göra sig hörd i den frågan, skildes
Eidsvoldsmännen åt. I avskedsstunden fattade de
varandras händer och bildade en lång brödrakedja, utropande:
»Enige og tro,[1] til[2] Dovre falder!» Tidningarna sökte att med
upphetsande artiklar elda upp nationen till den väntade
kampen mot Sverige. Hellre än att ingå en union med det
land, där bonden förtrycktes och spöades av högfärdiga
adelsmän, borde Norges folk »i en ström av blod spolas bort från
jorden. Hellre leva bland vildar än se den föraktligaste kast
av människor håna och misshandla bondeståndet.»
Men öster ifrån kom Karl Johan i spetsen för en
segervan här, och från sjösidan hotade svenska flottan.
Överbefälet till sjös fördes till namnet av den gamle
Karl XIII själv, som gripits av lust att än en gång få trampa
ett örlogsdäck. I verkligheten var den gamle beprövade
sjöbjörnen amiral Puke högste chef. Om det ögonblick, då
den ålderdomsskröplige konungen skulle i Strömstad gå
ombord på linjeskeppet »Gustav den store», skriver hans
tillgivne vän och beundrare Skjöldebrand: »Det var rörande att
se den gamle konungen gå till stranden ledd av två hovmän,
som behövde sin styrka att stödja honom, så att hans knän
ej sjönko till marken, att se honom lyftas i slupen med
kungliga flaggan, hälsad av alla de skeppskanoner, som lågo i
hamnen och på redden. Huru mycket livligare såg jag
honom gå ombord från Karlskrona 1789, då jag var hans
adjutant! Men allt försvagas, besegras, förstöres av tiden. Han
såg nu så döende ut, att skäl var att frukta, det han ej skulle
hinna med livet till sitt storamiralsskepp. Men oceanens
friska luft liksom upplivade honom.»
När Puke efter fjorton dagar satte »gubben» i land igen i
Strömstad, skriver han till sin fru: »Ingalunda kan jag
beskriva den gamle mannens glädje och munterhet ombord.
Hans dagliga ord var ’kamrater’; mig kringkysste han jämt,
och då jag i land tog avsked av honom, tackade han för
all vänskap och hövlighet, som honom blivit bevist.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
