Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Karl XIV Johan och »allenastyrandet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fick akta sig för att ta för kontant. Han kunde i ögonblickets
hänförelse förklara en man för sin bäste vän i tid och evighet
men nästa dag mycket väl ha glömt alltsammans. Många
äro exemplen på hur han lovat runt och hållit tunt. Men av
sin kung fordrar svenska folket ordhållighet och pålitlighet.
Allra mest stack det dock i ögonen, när Karl Johan skulle
regera som konstitutionell monark, att han under hela sin
föregående mannaålder varit van att enväldigt befalla från
fältlägren. Visserligen var han republikan, men en samtida
ledande fransk politiker[1] har i sina indiskreta memoarer
gjort denna spetsiga karaktäristik av Bernadottes
republikanism: »Han synes tro, att den har till speciell uppgift
att bekämpa andras äregirighet.» — När den forne
generalen nu blev svensk konung, blev han bunden av en
regeringsform, om vilken han, enligt uppgift av en
memoarförfattare, hovmarskalken, sedermera landshövding Nauckhoff,
skall ha yttrat: »Hade jag känt till den före min ankomst
till Sverige, så skulle jag aldrig ha accepterat den.» Han
följde gärna dess bestämmelse, att »konungen äger att allena
styra riket», men glömde så lätt bort fortsättningen: »på det
sätt, denna regeringsform föreskriver», vilket bl. a. innebar,
att han hade fått sin makt delad med ett statsråd och en
riksdag, vilka ej läto kommendera sig som truppförband
utan tvärtom kommo med fordringar på en hel del reformer,
som konungen fann onödiga, ja skadliga. Då sjöd det heta,
sydländska blodet lätt upp, då övergick hans tal till rop och
skrik, gesterna blevo våldsamma, och ögonen sprutade eld.
Men häftigheten var icke så illa ment, som det kunde se ut,
och gick över lika fort, som den kom på. Ingen glömde heller
oförrätter lättare än han. Hat och hämndlystnad voro
främmande för hans ridderliga sinne.
Presidenten Ulfsparre berättar i sina Historiska
anteckningar en mängd intressanta anekdoter, bland dem följande
exempel på Karl Johans häftiga humör. Kort före en
konselj hade Ulfsparre i egenskap av statssekreterare mottagit
en befallning från konungen att ha med sig handlingarna i
något mål, som var avgjort för ett par år sedan. Emellertid
var vederbörande registrator borta, och trots ivrigt letande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
