Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid - Lars Hierta och Aftonbladet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sig hörd för stampningar, skrik och hotfulla rop: »Ut med
honom!» Då larmet äntligen hade lagt sig, riktade han blott
helt lugnt till den uppretade församlingen den frågan:
»Består icke vår tids ridderlighet till en stor del i humanitet och
tolerans?» De orden träffade prick, och det blev tyst i
motsatta lägret.
Länge kämpade han för upphävande av husaga mot ett
konservativt parti, som menade, att all ordning i landet
skulle äventyras, ifall husbonden ej mer finge ge hustru och
tjänstefolk stryk. Men på 1856 års riksdag segrade Lars
Hiertas reformförslag. »Nu brast det sista bandet, som höll
tjänaren vid familjen», klagade en medlem av ridderskapet
och adeln den dag, då konungen bekräftade de tre ofrälse
ståndens beslut att ur lagen utplåna bestämmelsen om
husaga för andra än minderåriga.
Seg var också Hiertas kamp för kvinnans likställighet med
mannen, men han förde striden besjälad av den övertygelsen,
att »varje sak, som har rättvisa och billighet för sig, slutligen
skall vinna seger». Denna tro var lika stark hos den
sjuttioårige Hierta, som den varit hos den tjuguårige, och med
den ljusa tron gick han i graven. Det var år 1872, som hans
kampfyllda bana ändades efter en levnad av nära 72 år.
Om Aftonbladets kritik gällde dock detsamma som om
Anckarsvärds opposition: ej sällan var den så hetsig, så
hänsynslös, att den förfelade målet. Mer än en gång hände
det, att Hierta gjorde opposition bara för oppositionens
egen skull. — Snart uppstodo flere oppositionstidningar,
under det att regeringen å sin sida fick andra tidningar till
hjälp. Så hade tidningspressen väckt till liv ett allmännare
intresse för samhällsfrågor. Det blev nu lättare för var och
en att bilda sig en egen politisk mening — om han
förmådde tänka och döma självständigt nämligen. För de stora
skaror däremot, som ej äro så kritiska — de må sedan vara
»bildade» eller »obildade» — blev vars och ens tidning en
uppbyggelseskrift, ägnad att befästa honom i hans trosdogmer,
vare sig dessa voro av konservativt eller liberalt slag. Så
blev pressen en makt i samhället. »Den tredje statsmakten»
rycker in på vädjobanan, mången till fägnad men androm till
förargelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
