Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid
- Oppositionens bravurnummer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1841 fått vardera sin goda domsaga samt således icke i
fåvitsko äventyrat liv och voteringsnerver.»
*
Det gick stormigt till på 1840—41 års riksdag, isynnerhet
bland de hetlevrade adelsmännen, och det fanns tillfällen,
då debatten dränktes i »ett skri, omänskligt, såsom av
skogens vilddjur», för att tala med Stenhammar. Den ilskna
tonen spred sig även till de ofrälse stånden. »Ovett och hån
höra till ordningen för dagen», skriver samme man.
Det är att beklaga, att oppositionen, som verkligen hade
så många och väl befogade orsaker att gripa in, icke höll sig
inom råmärkena för en bestämd men hänsynsfull kamp mot
Karl Johans grundlagsstridiga åtgärder utan gick till rent
personliga angrepp på konungen och slog över i kitslighet
i beräkning att därigenom driva honom till någon ytterlighet.
Ett rekord i grov, otillständig fräckhet slog den begåvade
men oförskämde publicisten Johan Peter Theorell i sin
broschyr »Om 40:e och 92:a §§ Reg:formen eller huru förhållas bör,
då konung är svagsint».[1] Där yttrade han sig så här: »Det
värsta är vad man kallar vurmer, fixa idéer. Med dylika kan
en människa vara behäftad utan att i världens ögon
förefalla tokig, ja ofta med bibehållande av namn, heder och
värdighet av en stor man; och ändock äro de ofta för land och
rike fördärvligare än både vansinne och fånighet. Den
ohjälpligaste och tillika farligaste fixa idé, någon kan hysa, är icke
sällan just den, att han är en stor man. Självförgudning är
huvudelementet i hans väsende; och de, som icke förguda,
äro fiender. Historien har tusentals exempel på denna sorts
rubbning.»[2]
[1] Paragraferna i fråga handla om det fall, då »konungen bliver så
sjuk, att han icke regeringsärenderne vårdar». I sådant fall skall
statsrådet föra regeringen. Varar konungens sjukdom mer än ett år, skall
statsrådet sammankalla riksdagen, och »tage riksens ständer den
författning om rikets styrelse, vilken de nyttigast finna».
[2] En oppositionsman av mera gemytlig sort var däremot
lärftskramhandlare Aspelin, författaren till Lidingövisan. Han skänkte sitt
hjärtligaste hat åt den regeringsvänliga pressens män och isynnerhet
åt medarbetaren i den konservativa tidningen »Svenska biet»,
hovpredikanten, sedermera kyrkoherden Angeldorff, typen för en rå
pöbelskribent. Efter honom uppkallade Aspelin en sig tillhörig
pudel, som han lärde åtskilliga för oppositionskretsar lämpliga
konststycken. När pudeln Angeldorff tillropades: »Hur gör Angeldorff,
då han söker pastorat?» sprang det kloka djuret genast bort i en vrå,
varifrån det kröp fram viftande med svansen. Fick den fyrbente
Angeldorff order: »Angeldorff, predika!», hoppade hunden upp på en
stol, lade framtassarna på ryggstödet och lyfte dem ömsevis under
frambringande av ett ömkligt gnällande. Aspelin generade sig icke
för att, då han kom åkande på Stockholms gator med hunden springande
bakefter, ropa högt, så att så många som möjligt skulle få höra det:
»Angeldorff! Angeldorff!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0222.html
