Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Karl XIII:s och Karl XIV Johans tid
- Karl Johans sista år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
På 1840 års riksdag hade en händelse inträffat, som av
många tyddes som ett järtecken. Just som kronprins Oskar
vid riksdagens öppnande läste upp faderns trontal till
ständerna och hade hunnit till slutorden: »Enligt naturens
ordning snart kallad att övergå till ett bättre liv etc.», så
lossnade plötsligt foten från en av de stora gipsfigurerna i taket
till rikssalen och föll med en stark skräll ned blott tio steg
från konungen, lyckligtvis utan att anställa någon annan
skada än att rispa en person i ansiktet. »Sensationen blev
allmän», säger Stenhammar. »Man tyckte sig märka, att
konungen ett ögonblick blev blek.» Men läsningen fortsatte
och stillade snart sorlet i salen. »De som häri ville se ett
förebud uttydde det så, att gamle kungen redan med ena
foten trätt utur riksstyrelsen och snart även skulle draga den
andra dädan.» Man erinrade sig också händelsen, då Karl
Johan drabbades av sin sista sjukdom, ty den började just
i foten med kallbrand.
* *
*
I Riddarholmskyrkan griftvalv fick den forne
borgarsonen från Sydfrankrike sitt vilorum vid våra Karlars och
Gustavers sida. Underbart kunna människoöden länka sig!
»Ingen har fyllt en bana lik min» — de orden voro bland de
sista, som den döende fursten uttalade.[1]
[1] När den avlidnes lik utställdes på lit de parade, blev det en
sådan trängsel av nyfikna utanför slottet, att ett fruntimmer klämdes
ihjäl — stockholmarne hade då ännu icke lärt sig att stå i kö. Vid
dessa stormiga uppträden kom ståthållaren på slottet, den gamle greve
Horn, ut och röt fram följande lugnande ord till folkmassan: »Ni bär
er åt så förbannat, att ni inte ä’ värda, att man ställer till någe’
roligt åt er!»
Den sarkofag, som omsluter stoftet efter Bernadotteska ättens
stamfader, är ett i sitt slag enastående konstverk. Den är en trogen
kopia av den berömda sarkofag, i vilken kejsar Augustus’ fältherre
Agrippa vilar, och är huggen ur ett enda block av den berömda ljusröda
Älvdalsporfyren, denna oerhört hårda sten, som blivit kallad »de
svenska stenarternas konung». Stenblocket lär i rått tillstånd ha vägt 17
ton. För arbetets fullbordande krävdes hela åtta år, vilket dock till
stor del berodde därpå, att den gamla skickliga arbetarstammen vid
Älvdalens porfyrverk hunnit dö ut och det tog lång tid att utbilda en ny.
När den väldiga pjäsen äntligen var färdig, dröjde det ytterligare
fyra år, innan den kunde forslas till huvudstaden. Vintern 1855—56
blev särskilt gynnsam för detta företag, tack vare en sträng köld
som gjorde isarna ovanligt pålitliga överallt. Sarkofagen placerades
på ett slags oerhört kraftig släde, och den 9 februari 1856 började
transporten. Som dragare tjänstgjorde 170 dalkarlar, vilka ofta fingo
frivillig hjälp av allmogen i de socknar, man färdades igenom. Trots den
starka kölden var det flera gånger fara för att isen skulle brista under
det väldiga lasset. För att hålla humöret uppe bland »kungshästarne»
hade man låtit trumpetare, fiolspelare och trumslagare följa med tåget,
och litet varstädes kalasades det väldeliga för de ovanliga dragarne.
Den 25 februari hade man hunnit till Gävle. Därifrån transporterades
sarkofagen fram på sommaren på ett kronans fartyg till Stockholm.
Det kan nämnas, att ännu väldigare än denna porfyrpjäs är den
praktfulla Rosendalsvasen vid Rosendals lustslott på Djurgården, vilken
även den är i detalj utförd efter en klassisk förebild, nämligen en antik
marmorvas, som man funnit i Herculaneum. Rosendalsvasen mäter
över 3½ meter i diameter och rymmer nära 30 hektoliter. Det
porfyrblock, varav den är huggen, vägde över 100 ton, men 9/10 därav
höggs eller slipades bort. Transporten av denna pjäs utfördes på samma
sätt som av Karl Johans sarkofag. Den krävde en tid av ej mindre
än fem veckor. Men så drogo dalmasarne den också ända fram till
huvudstaden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0227.html
