Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Striden mellan gamla och nya skolan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Med sina lätta, dansande rytmer har Atterboms prolog över
sig något av morgonrodnadens egen betagande friska fägring:
»De nattliga zoner
bepurpras av glans,
re’n vakna i dans
de eviga toner.
Ur himmelens öknar
bland sjunkande töcknar
går Fosforos fram;
och skogarna glimma,
och rosorna strimma,
och stjärnorna simma
i klingande vågen som glittrande damm.»
Strofer sådana som dessa tåla, vad bild- och ordval
beträffar, icke vid en sträng skolmästargranskning, men deras
skönhet är oförliknelig. Den beror i väsentlig grad på deras
musikaliskt smekande välljud. Musiken har också spelat en
huvudroll i romantiken. I tonerna fick dess
oändlighetsstämning ett uttrycksmedel. Bättre än ord förmår musiken
utsäga romantikens innersta väsen.
»Musikens himmelsmanna
med svällande förfriskning
försötmat varje trånad»,
sjunger Atterbom i »Julottan». Han kallar på ett annat ställe
musiken för »det tungomål, som taltes av själen innan dess
jordiska levnad»; och av hans hand härrör den vackra bilden
i Phosphoros, att »musiken, fri och obegränsad, uppsvingar
sig på mäktiga örnvingar mot oändligheten».
Det angrepp, som Auroraförbundet börjat i Polyfem och
Phosphoros, blev naturligtvis icke obesvarat av den gamla
skolans män. Kriget fördes från deras sida av bibliotekarien
Wallmark i »Journal för litteraturen och teatern».
Här fingo fosforisterna på huden för sin dunkla och
svulstiga stil, sin ofta tillgjorda djupsinnighet, sitt ensidiga
»tyskeri» och den böjelse för katolicism, som följde med
deras svärmeri för medeltiden. Här fick Atterbom i den kvicka
satiren »Silvertonen» av Leopold en grundlig avbasning
för sin svulstiga och förkonstlade översättning av den store
italienske diktaren Tasso. När Tasso sagt, att »vinden susade»,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0244.html
