- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
254

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Johan Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men liten pilt bland strandens pilar tillropar honom: »Arma
gubbe! varför spela?» Guds barn kunde han ju aldrig bliva.
Då blev Näcken djupt bedrövad:

»Gigan tystnar. Aldrig Näcken
spelar mer i silverbäcken.»


Skönare har ej tanken om »naturens förbannelse»
tolkats än i denna sång, i vilken Stagnelius för oss till själva
källan för sin diktning. Ty samma nordiska sommarnatts
vemodiga längtan, som klagar i Näcken, är det ock som suckar
och svärmar i denne nordiske ynglings lidande hjärta. En
stackars söndersliten diktarsjäl!

Stagnelius’ hem var Gärdslösa prästgård mitt på Öland till
1810, då hans far flyttade över till Kalmar som biskop.[1] Erik
Johan var då sjutton år. Den blivande skalden var ett
ovanligt begåvat barn. »Han fattade lätt allting, även de benigaste
saker», berättade hans far. Alla böcker, som han kom över,
formligen slukade han. Men i andra barns lekar såg man
honom sällan vara med. Han tyckte mera om att ströva
omkring på egen hand. Det roligaste han visste lär ha varit att
kliva upp på stegar och tak och hoppa ned därifrån. Då man
varnade honom, svarade han, att på det viset skulle han nog
till slut lära sig att flyga. En kär plats för honom var
kyrkogården invid hemmet. Där lärde han sig på egen hand att
skriva genom att i sanden efterbilda bokstäverna på
gravvårdarna. Men den stora hemligheten av sin konst ville han
behålla för sig själv. Prästgårdens gamla hushållerska, som
listat ut den, ville en gång på ett kafferep tvinga den lille
att visa sin färdighet. Han tredskades i det längsta; men när
han inte kunde undkomma, skrev han till slut på en
papperslapp med stora, ojämna bokstäver ett par ord, som gummorna
fingo stava ihop och befunno vara: »OTÄKA FRUNTIMER».

Under sin studenttid i Uppsala synes han ha deltagit i
nationslivet inom Kalmar nation men däremot icke ha haft

[1] Båda föräldrarna voro fromma och hjärtegoda människor. De
hade fyra söner och två döttrar. Äldste sonen blev domkyrkosyssloman
i Kalmar. Fast han samlade ihop en förmögenhet, klädde han
sig som en bonde och sågs ofta vandrande i träskor. Hans lynne var
mycket underligt. En gång hittade han på att tiga ett helt år. Han
gifte sig med en av faderns ladugårdspigor. Den yngste sonen var
fanjunkare men förföll till dryckenskap och blev rubbad till förståndet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0256.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free