- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
256

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Johan Stagnelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och vid kronprinsens återkomst från kriget i Tyskland sjöng
Stagnelius:

»Hur skönt att fjällens snö
med blodets rosor strö!
Att i din åsyn dö
vår himmel är.»


Men förmågan svarade ej mot viljan. Redan exercisövningarna
blevo för ansträngande för ynglingen. Det visade
sig, att han led av ett organiskt hjärtfel, och därför blev han
befriad från exercisen. I ett nu är det, som om det mörknat
omkring honom. Från tävlan om hjältelagern är han
utestängd, ja kanske snart från all livets glädje. Han känner sig
dödsmärkt, och känslan av att han snart måste bryta upp
från livets fest sätter hädanefter sin stämpel på hans
diktning:

»Snart dväljes min skugga, blek och stum,
i dödens nattliga sal»,


sjunger han.

Emellertid avlade han år 1814 kansliexamen och kom följande
år till Stockholm, där han skrev in sig i ecklesiastikdepartementet.
Där tjänstgjorde han till sin död, 1823. Sina tjänsteåligganden
skall han ha skött bra, och han avancerade på
banan, men till någon avlöning för sitt arbete i statens tjänst
tycks han aldrig ha hunnit. Han levde på underhåll från sin
far. Kamraterna kunde icke med den ytterst ovårdade
mannen med det frånstötande utseendet. Hans bostad beskrives
av dem, som fått skåda den, såsom det mest ostädade, man
kan föreställa sig. Geijers omdöme om skalden under dennes
sista levnadsår gick ut på att han var »en genialisk, men
besynnerlig, lurvig, burschikos[1] varelse. Till hälsan synes han
mig tyvärr redan förstörd», säger han, »och hans diet lär ej vara
den bästa.» Sjukdomen hade fördystrat skaldens lynne. »Till
lycka och ära var han icke född; han var ej ens född till hälsa
och glädje», säger Böttiger. »Han levde som en ensling, såg
ut som en vilsekommen och gick omkring som en skugga.»
— Men hemma bland de sina i Kalmar kunde han stundtals
slå sig lös från melankolin och med liv och lust deltaga i
sällskapslekar och glada upptåg.

[1] Oborstad.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0258.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free