Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Johan Stagnelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Värre än sjukdomen voro dock de grymma slitningar, som
pinade den olycklige Stagnelii själ. I en elegisk dikt
bekänner han:
»Ingen dödlig som jag brunnit av kärlekens eld.
Dock för en enda, en retande mö mitt hjärta ej klappar,
vid sin triumfvagn en icke i kedjor mig läst.
Hårdare, bröder, mitt öde är: jag älskar dem alla,
alla i féiska band snärja min fladdrande själ.
Varje gungande barm i mitt hjärta väcker begären,
varje strålande blick byter i lågor min blod.»
»Men aldrig min trånad
till målet skall nå.
Blek, suckande, hånad
jag enslig skall gå,
skall, evigt, gudinna,
lik stjärnan dig se
högt över mig le
och aldrig dig hinna.»
»O yngling, rys att smaka
de blomsterkrönta skålar,
som lustans fé med listig hand dig räcker!
Begäret håll tillbaka!
Den purpursaft, där prålar,
förnuftets stråle i ditt hjärta släcker.
Snart ryslig natt betäcker
den häpna andens öga;
till avgrundsbädden driven
du klagar, övergiven,
och tordönsstämmor svara från det höga:
O darra! Evigt dödde
den gudaeld, som än i stoftet glödde.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
