- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
267

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

gravitetiska och förekomma alltid, som ginge de i värv. De icke blott
äro av en stor ekonomisk användbarhet men bära ock på
sig hela uttrycket därav — äro skepnaden av själva den
jordiska nyttan. — Betrakta denna oxe, som står framför dig
och idisslar och ser så obeskrivligt tankfull ut, men på vilken
du likväl tycker, när du ser honom närmare i ögonen, att
han tänker på alldeles ingenting! Betrakta denna allvarsamma,
förträffliga holländska ko, som, begåvad med ett
utomordentligt juver, står stilla och låter mjölka sig och därunder ser
uppåt rymderna med de mest resonabla blickar! Rätt som
det är, gör hon någonting i grannskapet av mjölkningsprocessen;
men hon gör även detta med ett orubbligt lugn och
samma högtidlighet, som då man lämnar en skyldig gärd
åt samtid och eftervärld. — Kon och även oxen äro visserligen
stundom rädda, men de gå då tillväga med en tafatthet, ett
hyppjande, en tyngd. Det är just så, graviteten bär sig åt,
när den faller ur gravitationen; och ingenting ger en ömkligare
anblick, än då det förlorar jämvikten, vars hela sak består i
att just hava jämvikt. Få naturscener äro så talande, som
det överallt gängse sätt, varmed kor springa undan för
resande, när de befinna sig på en väg. Om kon står på den
högra renen och en nalkas, så ger hon tillkänna häpnad och
behov att akta sig; men den enkla saken att stå stilla på
sin sida och låta allt avlöpa utan något vidare, det är för
henne en omöjlighet. Med mycken iver begiver hon sig därför
över till den andra renen eller vägens motsatta sida och gör
det med fasoner, som visa den fullkomligaste frånvaro av
behag.

Oxen i sin kvickhet bär sig väl ej alldeles så dumt åt,
men när det händer honom att bli rädd, som nog inträffar,
slår det honom aldrig felt att vara maladroit[1] (förlåt mina
franska ord — de passa här); man kan dra växel på att han
av alla utvägar att hjälpa sig väljer om icke den sämsta,
åtminstone den fulaste. Jag har dröjt vid dessa anmärkningar,
emedan de utgöra naturdrag, varmed Gud hemlighetsfullt,
men dock tydligt för den, som det roar att se, uttalar några
av sina högsta mysterier. Man ser i dem, hieroglyfiskt,
den underbara världsställning, vari det jordiskt


[1] Bete sig klumpigt. Uttal: maladråá.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0269.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free