Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Lika entusiastisk, som Almquist var, för att göra upp nya
och originella program för ungdomens undervisning och att
författa banbrytande läroböcker, lika tråkigt fann
drömmaren och svärmaren snart det dagliga detaljarbetet vid sitt
läroverk. För att komma ifrån sin »rektorsträldom», få sin
ekonomi förbättrad och kunna ägna mera tid åt sitt vittra
författarskap, ser han sig om efter en annan bana, och helt
hastigt är hans beslut fattat: han skall bli präst. Han hoppas att
snart få ett regalt pastorat, vartill han såsom rektor har extra
ansökningsrätt. I strid mot alla sina vänners råd avlägger han
prästexamen. Det går med glans, fast han studerat blott
några veckor därpå. Och så låter han prästviga sig på
sommaren 1837. Säkerligen gick han in i sitt nya ämbete besjälad
även av tanken på det ideella i prästens kall, sådant han med
hänförelse skildrat det i »Kapellet». Huvudpersonen där är
en ung prästman, som lever bland fiskarbefolkningen i
sin församling såsom de fattiges beskyddare och vän, en
idealbild av en Kristi efterföljare, sådan Almquist i sina
ljusaste stunder drömt sig, när han tänkte på sitt
framtidskall. »En hel värld står öppen för mig», skrev han jublande
till hustrun.
Han blir emellertid förbigången både vid tillsättandet av
en kyrkoherdebefattning och när det gäller en professur i
Lund, som hans vänner söka skaffa honom. Då blir han
bitter och bryter ohjälpligt med samhället. Han utslungar
år 1839 två uppseendeväckande djärva skrifter, som skulle
få ett ödesdigert inflytande på hans framtid. Den ena heter
»Amorina». Den har han gömt på i sjutton år. Men nu
har han ingen hänsyn längre. Nu utfärdar han en ljungande
krigsförklaring mot läran om att människan äger en fri
vilja. Samhället begår, säger han, en upprörande orättvisa,
då det straffar brottslingen, ty brottslighet är en själssjukdom,
som ofta är ärvd, och människan måste handla så eller så
blott därför, att hennes medfödda anlag nödga henne därtill.
Brottslingen är sjuk, och »den sjuke tillhör läkaren, ej
domaren».
Vad viljans frihet beträffar, yttrar han en gång i ett brev:
»O broder, det jag vill och det jag måste är absolut
detsamma.» Almquist kallade själv sin skrift för »en vass
värjudd, ställd på mänsklighetens ömtåligaste nerv». En av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
