- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
272

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Love Almquist

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Sara äger ett hus, och av henne hyr han rum. De bli makar
utan äktenskap och utan att bo tillsammans. »Går allt detta
an, Albert?» frågar Sara. — »I hela uttrycket av hans ansikte
låg detta svar: ’Det går an’.» Med dessa ord slutar den
egendomliga boken.

Den framkallade en hel litteratur av stridsskrifter. Det mest
spirituella inlägget i kritiken var Palmblads parodi »Törnrosens
bok, nämligen den äkta och veritabla». På äkta
Almquistmanér börjar den med ett motto, så lydande: »Herr Hugo
sade: ’Stackars Richard,[1] jag ser nog på dig, att du är en
fraktion[2]. Jag bekänner, att jag älskar det hela; men då du
ej kan vara annat än brusten, så kan jag icke hjälpa det. Jag
älskar dig ändå. Häng likväl ihop så mycket som möjligt!
Jag skall då älska dig ännu mer!’» Läsaren införes nu i herr
Hugo Löwenstjernas jaktslott, där man läser »Det går an»
högt. I början artar sig allt bra. Herr Hugo tycker om
sergeanten. »Det är en rask och hurtig karl», säger han, vänd
till sin kolskrivare, herr Flabbe, som tagit kameralen i
Uppsala men fått kolskrivarsysslan att försörja sig på. »Jag skulle
riktigt önska honom till min inspektor. Det skadade inte,
herr Flabbe, om Ni ville ställa honom till Ert mönster. Men
Ni skulle just inte därföre behöva slunga ikring Er så många
’skock millioner granater’, så många ’vet hut’, så många
’lymlar och rackare’. — Vad nu Sara Widebeck angår, så har
jag ingenting mot henne heller. Till grundlynnet är hon
mycket lik Brita i Skällnora kvarn . . . Det är ett Furumoiskt
svenskt kvinnoideal: det är ett förståndigt, klokt, bastant
fruntimmer. Kurage måste likväl den ha, som vill gifta sig
med henne.»

Men när man under läsningen kom till den första kyssen,
sade herr Hugo: »Har då Sara inga seder, som låter kyssa sig
av en så gott som vildfrämmande karl och låtsar — ’som
ingenting hänt’? — Så gjorde inte i min ungdom den tidens
borgarflickor, inte ens anständiga pigor. Eller kanske världen
förändrat sig i våra tider, sedan ångbåtarna blivit upptäckta.
Hur menar vår vän Flabbe?

Herr Flabbe betygade, att han aldrig kysst eller försökt


[1] Åsyftar Richard Furumo (se sid. 262).
[2] Spillra, del av det hela.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0274.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free