Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- En vitter storhetstid
- Love Almquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
icke av ålderdomen allenast men av lidande. Huru mycket
har du icke lidit — lidit för min skull! Kanske bedrog jag
mig på fotografens tavla, men så syntes det mig; och dessa
dina små magra händer kysste jag oräkneliga gånger och
under tårar: det var allt vad jag hade.»
*
På hösten 1860 kommer en gammal, sjuttioårig man med
tärda drag till Bremen. Han kallar sig professor Westermann.
Stilla och förnöjsam lever han där, sysslande med sina böcker
och papper, en vithårig ensam gubbe. I en »Hymn till Gud»
yttrar han de i sin konstlöshet rörande orden:
»Jag vill sjunga och måla för mig ensam och allen, helt tyst och stilla
och aldrig göra den ringaste varelse i världen det minsta illa.»
Han tackar Gud för de rosor, varmed han smyckat enslingens
levnadsstig:
»Röda rosor och vita och blå, o levande Gud, och blad så gröna!
Har du ej smyckat för mig min äng och gjort mina hagar sköna!
För min del är jag själv blott ett för foder mejat och avslaget hö,
och därför nu — när helst Du tycker, o min gode fader, så vill jag dö.»
Och stunden var nära. Ar 1866 fick han i en ålder av 73 år
sluta sitt orosfyllda liv. »Hela hans åsyn», yttrade den
sjukhusläkare, som vårdade honom, »utvisade en människa, som
genomgått de svåraste lidanden.»
Läkarens unga hustru hade ställt några röda törnrosor vid
den okändes bord. Vid anblicken av dem fick den döendes
blick en underbar glans. Och med de rosorna på kistlocket
jordades den gamle å fattigkyrkogården.
Den mannen var Love Almquist.
År 1901 fördes hans kvarlevor till Sverige och nedsattes
i den Gjörwellska familjegraven å Solna kyrkogård, och
Verner von Heidenstam höll minnestalet över den orolige,
kringflackande, fredlöse, vars stoft nu äntligen funnit ro.
* *
*
Underbara motsatser i ett människoliv! Tegnér kallade
Almquist för »ett fyndigt, understundom glänsande men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0281.html
