Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Per Henrik Ling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ända till sin död. Under flere år var han också gymnastik-
och fäktlärare på Karlberg. Från denna hans verksamhet
berättar en kadett, hur Ling en gång praktiskt bevisade
riktigheten av sin sats, att den största kraft, oriktigt använd,
ingenting är värd emot den allra minsta kraft, riktigt använd.
Han lät sex av de starkaste kadetterna fatta tag i en fyra
famnar lång lans, som han befallde dem att med full kraft
stöta i bröstet på honom. Det var ett spännande ögonblick,
då de sex kraftiga ynglingarna riktade det järnskodda vapnet
mot den lille mannens hjärta. Men just som spetsen var bara
några decimeter från hans bröst, parerade han stöten med sitt
lillfinger — och vapnet gick honom förbi.
Ling var ett lysande bevis på hur en stark själ kan stålsätta
en svag kropp. När han satt och vilade, såg han, åtminstone
på äldre dagar, »ganska hopkrumpen, t. o. m. svag ut», säger
den kände författaren C. F. Ridderstad. Men i handling och
tal fick han över sig något kraftigt, något stolt och manligt.
Handling och tal voro hans livselement. De »rätade upp hans
spensliga gestalt, eldade hans blick samt spände var muskel
i hans armar och ben». Hade han förut sett ut som »en liten
hoptorkad, begrundande filosof», framstod han nu som »kämpe
och bard», som smidd av stål och järn.
Lings dröm som diktare var att kunna skänka Norden en
stor hjältedikt, som värdigt skulle kunna ställas vid sidan av
Homerus’ Iliad. Det största resultatet av hans vittra mödor
blev den digra hjältedikten »Åsarne» i trettio sånger. Men
ingen orkar numera läsa Lings dikter. De lästes knappast ens
av hans egen samtid. Här liknade Ling konstnären, som
förhögg sig på det väldiga marmorblock, vilket skulle bildat
hans livs storhet. Vild och otamd var hans diktande kraft.
Hans fornnordiska kämpar blevo till fruktansvärda vidunder
med näsor som en bergås, buskiga ögonbryn, som liknade
tallskogar, där träden hänga ut över klyftorna, och ögon
som blixtrande bergsjöar. De svänga klubbor, som kunna
krossa trettio män i taget, de tala aldrig utan ryta »liksom
fjällstormen vild» eller som Trollhättans vilda fors. Han
frossar i sådana bloddrypande och dock naiva skildringar som
hur kämparnes skara plåstrar om sig efter slutad strid:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
