- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
295

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

den emot mitt bröst. Av alla kärleksbetygelser, liksom alla
belöningar, har ingen så rört mig. — Och än i dag kan jag ej
tänka därpå utan tårar.»

Erik Gustav Geijers anseende var nu återupprättat, och
han kunde ostört fortsätta sina studier. Själv lät han dock
ingalunda dåra sig av den berömmelse, han vunnit. Han
skriver i sina »Minnen»: »Ingen ting är att misstro så, som
tidiga framgångar. Man borde bli rädd för dem.» — Framtiden
tedde sig ännu i hög grad oviss för honom. Det var alltför
många stridiga känslor och tankar, som jäste i ynglingens
bröst, för att han skulle känna sig harmonisk och lycklig.
»Man talar», säger han, »om ungdomens lycka. Och ej vill
jag förneka en känsla, så allmän och naturlig, som den för
vårens fägring och morgonrodnans prakt. Men finge jag
omleva någon del av mins livstid, jag toge den tidigare eller
senare. Av ungdomens lycka har jag föga att säga. Ej såsom
ägde jag att klaga över yttre olyckor: — jag hade i avseende
på min ställning intet att önska — ej heller över ovanligt svåra
förvillelser: jag har genomgått lidelsernas stormar, ej utan
stora faror men utan skeppsbrott. Men väl minnes jag vad
som under hela denna tid var föremål för min avund, en
känsla, som eljest är mig främmande. Det var deras lott, som
av naturen äro utrustade med bestämda anlag, vilkas
utveckling, de må vara stora eller små, fortgår i jämn ordning. För
dem lägger dag efter dag en liten summa till livets facit: det
är ett fredligt, stilla förvärv, som växer tillika med deras inre
lycka och sprider lycka omkring sig. Jag tyckte mig sakna
allt sådant. Ingen har varit så utan självförtroende. En tysk
har skrivit en roman om en, som sökte sin förlorade skugga:
jag skulle kunna skriva en verklig historia om en som sökte
sig själv

Den ödmjukhet, som denna livserfarenhet grundlade hos
honom, följde den store mannen livet igenom. Han kände sin
egen begränsning. Han fann hos varje annan människa alltid
något
, inför vilket han själv kände sig underlägsen. »Det
är», säger han, »min fullkomliga övertygelse, att det finnes
ingen enda människa, som ej kan göra någon ting bättre
än alla de andra. Också finnes det ej en enda, av vilken jag
icke tilltror mig att lära något.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0297.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free