- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
298

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Men annorlunda blir det, när han närmar sig London:
»Vägen blir bredare men sämre, häckarna stå toviga och
torra, marken ligger sänk och på flera ställen obrukad.
Man ser stora hus men ock eländiga kojor, trasiga ungar
och, vad man förut ej i England sett, folk vars hela gestalt
brist och fördärv genomträngt. Det är Londons dunstkrets.
Denna massa med sin dunstkrets utvidgas dagligen; ty
London sväljer såsom en munsbit byar, om de komma dess gap
för nära.»

Hans första intryck av världsstaden är detta: »Jag har
aldrig haft livligare begrepp om en ödemark än den stund, jag
först befann mig mitt i den folkrikaste stad i Europa. Jag
erfor för första gången rätt livligt känslan av att vara
främling


Ypperlig är hans skildring av utsikten från en av
balkongerna till Lloyds kaffehus — »denna dunkla oansenliga
medelpunkt för världens handel» — där man har hela samlingen av
börsspekulanter under sig och »sorlet av denna mängd
röster och språk slår örat nästan som bullret av ett vattenfall.
Här», säger han, »har jag stått hela timmar och lärt mig att
ej undra över deras iver, då jag betänkte, att ett ord, ett
handslag, ett par rader skickar seglare över alla hav och kanske
i ödemarkens djup lastar kamelen — öknens skepp, såsom
araben honom kallar.»

London är »ett omätligt Babylon av tegel». Husen äro
förvillande lika varandra och i allmänhet oansenliga. Av detta
och andra fakta drar han den slutsatsen, att »detta folk, som
i så hög grad äger och värderar vad man kallar det reella,
det solida i livet, ej förstår att pryda det. Ja — utmed
det hårda ordet! — det är ett folk utan skönhetssinne
utan smak. Denna övertygelse har överallt trängt sig på
mig, och jag skulle kunna fullfölja den med bevis ifrån deras
huvudstads byggnader intill deras klädsel. All ting är här så
ordentligt, väl uträknat och nyttigt, att det föraktar allt offer
åt utseendet.»

Men inför Greenwichs hospital för sjömansinvalider är Geijer
återigen fylld av beundran. »Invaliderna bo förträffligt i var
sitt lilla rum; allt är av ek, bonat och glänsande, så att man
kan spegla sig däri. Det var högtidligt och rörande att se
denna mängd ålderstegna, av krig och mödor märkta sjömän

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 22:36:25 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/sfubon/8/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free