Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Men stod jag om natten å gungande stäv
och den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka sin väv
i den storm, genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall:
bäst är vara färdig för medgång som fall
uppå havet.
— — — — — — — — — — — — —
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
snabb var men god deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnes sal,
och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
på dem har jag levat — min grav skall jag få
uti havet.»
»De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.»
»Må ho som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.»
»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen»,
»Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen,
fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.»
»Och liten pilt, han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.»
»Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertäcket över jorden.»
»O, I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
Vem suckade så tungt uti skogen?»
»när natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna»,
»Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.»
»Ödmjuker er, när livets glädje rymmer,
när ärans lusteld en gång slocknar ut;
ödmjuker er, när levnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slutl
Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer!
När sista stjärnan från er himmel viker,
så våren glade och ödmjuker er!»
»Ack, vad livet är kort! Jag tyckte i går jag var yngling.
Länge jag drömde i natt, gubbe jag re’n är i dag.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
