- Project Runeberg -  Svenska folkets underbara öden / VIII. 1809 års män, Karl Johans och Oskar I:s tid samt Vårt näringsliv och kommunikationsväsen under teknikens tidevarv 1809-1859 /
305

(1913-1939) [MARC] Author: Carl Grimberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Men stod jag om natten å gungande stäv
och den ensliga vågen röt,
då hörde jag nornorna virka sin väv
i den storm, genom rymden sköt.
Likt mänskornas öden är böljornas svall:
bäst är vara färdig för medgång som fall
        uppå havet.
— — — — — — — — — — — — —
Dock klagar jag ej mina dagars tal:
snabb var men god deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnes sal,
och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå;
på dem har jag levat — min grav skall jag få
        uti havet.»


I »Odalbondens» ger Geijer en koncentrerad bild av de
förstörande och de uppbyggande krafterna i historien:

»De väldige herrar med skri och med dån
slå riken och byar omkull;
tyst bygga dem bonden och hans son,
som så uti blodbestänkt mull.»


Hela dikten är en utläggning av texten »Vad stort sker, det
sker tyst». Åtskilliga av stroferna om den självsäkre mannen
på egen gård tävla i kärnfull stil med Havamal. De äro som
huggna i sten, dessa rader:

»Må ho som vill, gå kring världens rund:
vare herre och dräng den det kan!
Men jag står helst på min egen grund
och är helst min egen man.»


De orden ge också uttryck åt Geijers eget intensivt
manliga kynne. Ty han, om någon, var »en man för sig».

Till Geijers yppersta verk hör »Den lilla kolargossen»,
där han anslår folkvisans tonart med det av de djupa skogarnas
mystik fyllda omkvädet

»Det är så mörkt långt, långt bort i skogen»,


mot vilket stå de manligt förtröstansfulla orden

»Den rätt kan läsa sitt Fader vår,
han rädes varken fan eller trollen,
fast det är mörkt långt, långt bort i skogen.»

[1]

[1] Samma mystiska skogsstämning som i »Den lille kolargossen»
tjusar oss i Bernhard Elis Malmströms vemodsfulla romans »Vi
suckar det så tungt uti skogen?
», en dikt som även är
påverkad av tanken om kreaturens suckan, sådan Stagnelius tolkat den.
Fagrare toner ha aldrig återgivit vemodsstämningen i svensk natur
än en strof sådan som denna:


»Och liten pilt, han sitter en kulen höstekväll
och leker tyst inunder gula linden.
Han ser, hur ljusen brinna uti Guds Faders tjäll
och hör, hur löven prassla under vinden.
Men huru länge pilten i sina drömmar satt,
allt mörkare blev lunden uti septembernatt.
Då suckar det så tungt uti skogen.»


Och finns väl en naturbild, inför vilken ens känslosträngar vibrera
innerligare än dessa två versrader:


»Men månen träder stilla ur sönderbrusten sky
och kastar silvertäcket över jorden.»


Då komma älvorna fram och tråda sin dans, och liten pilt kommer
till dem med sin förskrämda fråga:


»O, I, som träden dansen på ljungbevuxen stig,
I skönaste små syskon, o, sägen, sägen mig:
Vem suckade så tungt uti skogen?»


Nu uppenbarar älvadrottningen för den lille, att

»när natten sakta stiger utöver land och sjö
och dagens sorl begynner att försvinna
och vågen går till vila inunder grönan ö
och alla vackra stjärnor börja brinna»,


då ser den arma jorden sin bild i himlens spegel och täljer alla
de synder, varmed hon se’n tusen år är belastad.


»Då far en dödens rysning igenom hennes märg,
då bedja alla dalar, då bikta alla berg,
då suckar det så tungt uti skogen.»


Och den lille ger älvadrottningen ett löfte, att aldrig för hans
skull »det sucka skall så tungt uti skogen».

Det är också sin egen känsla av enslighet, som den blyge,
tillbakadragne skalden uttalar i denna dikt. Aldrig skulle det bli
verklighet av hans dröm om en god och älskad ledsagarinna genom
livet. Aldrig skulle han få det egna hem, han så innerligt längtade
efter.

Hans liv bjöd även på andra motigheter. Sent omsider blev han
dock professor, men då hade han i många år fått slita för liten lön.
Vemodet förblev ett genomgående drag i hans diktning. Aldrig har
resignationen funnit ett mera äkta, mera gripande uttryck än
slutstrofen i hans dikt »Ödmjuker er!»:


»Ödmjuker er, när livets glädje rymmer,
när ärans lusteld en gång slocknar ut;
ödmjuker er, när levnadsdagen skymmer
och sista blomman dör för er till slutl
Ödmjuker er, när ungdomshoppet sviker,
när himlens tuktan drabbar mer och mer!
När sista stjärnan från er himmel viker,
så våren glade och ödmjuker er!»


Mest populär blev Malmströms diktcykel »Angelika», där versens
smältande välljud påminner om Stagnelii skaldskap. Dikten är
besjälad av ett barndomsminne av en liten lekkamrat, som han
återsåg såsom en skön sextonårig ungmö kort före hennes död.

Bernhard Elis Malmström var ej femtio år fyllda, då han
plötsligt vid midsommartid 1865 avled av blodstörtning. På hans
skrivbord låg ett papper, där han kort förut nedskrivit dessa ord:


»Ack, vad livet är kort! Jag tyckte i går jag var yngling.
Länge jag drömde i natt, gubbe jag re’n är i dag.»


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:30:57 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/sfubon/8/0307.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free