Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vitter storhetstid - Erik Gustav Geijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
inspiration från punsch än från vigvatten som Geijer. Geijer
gick också ända därhän, att han i »sin bönesuck» — såsom
Tegnér kallade hans tal — förhärligade den heliga alliansen
och dess stiftare, ryske tsaren. Han såg i detta »heliga
förbund för upprätthållande av kristendomens sanna
grundsatser en stor tanke, den första genom natten brytande
strålen av en ädlare, med religionen åter i förbund trädande
statskonst; och jag ville», säger han, »välsigna, även mitt
ibland de otrognas återhållna löjen, den höga själ, för vilken
den först uppgick.»
Men rättvisan kräver också det erkännandet, att då talet
fyra år senare utkom i ny upplaga, hade Geijer genomskådat
den »heliga» alliansens verkliga syften och utslungade sin
förbannelse över dem, »som djärvas tillåta sig den största av
alla profanationer: att nyttja det heligaste såsom medel för
orättvisa ändamål».
Efter hand inverkade den ständiga beröring, vari Geijer
som politiker kom med dagens frågor, därhän, att den
konservative historikern undergick en märklig förändring: han
blev liberal till sin åskådning. Han hade, som han själv
yttrade, lärt sig att i historien se framför allt en
föryngringsprocess av det gamla. Den tidens brännande fråga i
vårt land var representationsfrågan. Geijer hade länge varit
en svuren fiende till ståndsindelningens upphävande, därför
att han därav befarade svaghet och söndring i statslivet.
Men småningom hade han kommit till den övertygelsen, att
det låg något berättigat i kravet på att varje medborgare skulle
ha inflytande på hur landets stora frågor avgjordes. Ärlig
och orädd, som han var, kände han det som sin plikt att sjunga
ut med sina förändrade åsikter. Men han visste, att i den stund
han det gjorde, skulle han förlora många av sina käraste
vänner och få en storm av förbittring mot sig. Hur han kände
sig till mods vid det avgörande steget har han anförtrott oss
i den vackra lilla sång, som han diktade och tonsatte på
nyårsdagen 1838:
»Ensam i bräcklig farkost vågar
seglaren sig på det vida hav;
stjärnvalvet över honom lågar,
nedanför brusar hemskt hans grav.
Framåt! Så är hans ödes bud;
och i djupet bor som uti himlen — Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
